”Kom igen nu, ge honom en match Simon!”. Marcus skriker på mig när jag passerar. Jag kikar på klockan. Jag inser snabbt att jag kommer att klara mitt tidsmål. Vilken känsla! Men under loppets gång hade mitt fokus skiftat. Efter första varvet hade jag lagt om planen. Jag hade räknat – 22, 23, 24, 25, 26. 26 sekunder efter ledaren hade jag varit när vi rundade Olympia 5,5 kilometer in i loppet. Nu passerade ”Kung” Kenth skylten som visade kilometer nio. Jag räknade – 1, 2, 3, 4, 5, 6. 6 sekunder före låg han nu. Jag hade med andra ord på 3,5 kilometer sprungit in 20 sekunder. Och jag kände mig fortfarande stark. Så jag bestämde mig, välkomnade helvetet och tog sikte på hans rygg. Idag är jag en vinnare!

Loppet sprang jag för övrigt för Barncancerfonden och Team Rynkeby God Morgon Helsingborg. Folk fick gissa min sluttid och skänka pengar. Tillsammans samlade vi in nästan 12.000:-!

Idrottens hus, 11:00

Jag skriker skämtsamt till Lucas ”Wow, du leder loppet!”. Spridda skurar av garv hörs i främre klungan. Vi har kommit 150 meter in i Varvetmilen 2018 med Lucas i spets. Vi hade precis gett oss iväg på årets Varvetmilen i Helsingborg. En hyggligt flack 5 kilometers varvbana som skulle avverkas två gånger. För mig skulle det från början vara ett bra träningspass. ”35:59” hade jag skrivit i mitt träningsschema. Men efter tre veckor av ruskigt bra känsla på träning och med två riktigt bra kvalitetspass i ryggen under veckan så hade planen skiftats om. Och det började igår när det plingade till på mobilen. Berner hade skickat ett meddelande.

Träningen hade gått väldigt bra inför. Så det var bara att bestämma sig. Go hard or go home!

”Tror du 3:27 tempo är möjligt? Borde gå!”. Sen följer ett utdrag från intervjun med Micke Ekvall när han satte svenskt rekord på halvamaran. På frågan ”när började det bli tufft?” svarade han iskallt ”efter 6-7 kilometer”. Det är respekt! Upptakten till detta loppet och träningen som jag lagt ner på min satsning mot 5.000 meter har handlat mycket om just detta. Att det får lov att vara tufft. På en föreläsning med Mustafa Mohamed för några veckor sedan tog jag med mig en sak. En sak som verkligen satte sig. Smärtskalan och hur man hanterar den. Mustafa använder en smärtskala från 1-10. Han säger att problemet är att man ofta glömmer bort att tänka på var man är på denna i den aktuella stunden. Istället tänker man var man kommer att vara på den längre fram. Och visst är det korkat att tänka på hur trött man kommer vara, innan det ens inträffat? Jag funderade mycket på detta. Han sa ”ofta när jag börjar känna mig orolig så tänker jag var jag ligger på skalan – just nu. Oftast är jag inte på mer än en 5:a, 6:a eller en 7:a. Och då är det ju bara wow! Det är ju lugnt, det kan jag hantera! Jag ska ju inte lägga någon energi på att tänka på hur det kommer kännas på sista biten när jag är på en 9:a.”. Och visst är det rätt. På allt för många lopp har jag gjort just detta. På millopp inträffar det ofta runt kilometer 4-6 som just denna tanke kommer. Usch… Nu börjar jag bli trött. Hur ska det då kännas efter 8 kilometer? Och så tappar man fokus och många gånger sänker farten eller tappar flow. Och i samma veva hade jag precis läst ut en bok som i många avseenden tar upp samma sak. ”RUN – the mind-body method of running by feel” av Matt Fitzgerald. Där handlar stora delar om vilken påverkan hjärnan har i att begränsa din prestation kontra hur mycket energi du egentligen har. För det är en form av försvarsmekanism som den går in i. Hjärnan vill ju inte att kroppen tar ut sig eller att din energi tar slut. Så den sätter upp mentala spärrar för dig. Men om du tränar under längre perioder i en obekväm zon så lär du dig (både hjärna och kropp) att det faktiskt är OK att vara i denna zonen. Så med dessa tankar bestämde jag mig. Jag skulle lyssna på Berner. Jag skulle satsa på Varvetmilen, våga gå på hårt och testa kroppen. Dags att vara obekväm!

Morgonen började med pannkaksfrukost. Leo fyllde tre!

Målet inför loppet var rätt självklart – under 35 minuter (hade tidigare gjort 34:59 på landsväg 2015). Jag hade bestämt mig för att satsa på att passera halva på 17:29 med jämna kilometertider och efter detta våga pressa längs det långa uppförspartiet (inte många höjdmeter men trots allt uppför) mellan kilometer 5,5 och 7. Jag visste om att klarar man sig bara upp till kilometer 7 så får man en lång, skön och lättlöpt asfaltsväg som väntar på en. Tricket med denna banan är att man MÅSTE lita på att man får återhämtningen när man kommer dit. Man måste VÅGA pressa lite uppför innan man når vattentornet, annars tappar man för mycket tid. Jag bestämde mig för att jag efter kilometer 5 skulle tänka att jag bara skulle ta mig till kilometer 7. Det var målet. Klarade jag mig dit och lyckades pressa kilometerna på 3:30 så skulle jag få sista biten lätt nerför och med lite vind i ryggen mot mål. Nu var planen lagd. Bara en sak kvar – att utföra.

 

Vattentornet – 2 kilometer

Jag hann ikapp trean i loppet som verkade ha förstått att han gått ut lite för hårt. Han frågar i farten vad jag siktar på. ”Under 35” svarar jag. Han släpper en suck av lättnad. Jag säger att vi hjälps åt och håller ihop så ska det gå bra. Han tackar och vi blir några hundra meter senare en klunga på fem löpare. Längre fram ser vi två löpare i ledarklungan. Något förvånansvärt var det två klubbkompisar, Kenth och Jim. Oftast brukar det komma några riktigt duktiga löpare till Varvetmilen och plockar hem pallplatserna på runt 33-34 minuter. Gör man under 35 brukar det precis räcka till topp 8. Men idag såg utsikterna annorlunda ut. Vi passerade kilometer 3-skylten på exakt tid, 10:30. Vi hade haft 3:29, 3:31, 3:30 på de första tre kilometerna. Jag drog min klunga. Jag kände efter. Var ligger jag på smärtskalan? Jag rannsakade mig själv. Siffran fem dök upp. Jag log. Idag blir en bra dag. Vi sprang under tunneln och när vi kom med vinden i ryggen nerför mot kilometer fyra släpper någon till av löparna. Jag springer tillsammans med en löpare till och tio meter längre bak syns Lucas. Jag vinkar åt honom att hänga med. ”Jag är på väg!” får jag som svar. Vi skrattar och jag släpper ner armarna och skakar dem, något jag börjat göra sedan Lars Södergård skällde på mig och Erik när vi var uppe i Stockholm och sprang med honom på Bosön. Jag drog på en intervall, är riktigt trött. Då hör jag ”slappna av! Det är den som är mest avslappnad i loppen som i slutändan vinner”. Sant, så sant. Sedan dess har Erik skällt på mig när vi kört i hallen och jag har fått in en rutin att med jämna mellanrum släppa ner armarna i två sekunder och skaka loss när jag känner mig spänd. Och visst var jag spänd här. För känslan var så. jäkla. bra.

På väg mot varvning! Berner knäpper av en bild där det tydligt visar att jag fuskar. Jag springer ju inte, jag flyger!

Fan Zone – 4,5 kilometer

Vi börjar närma oss varvning och jag känner längtan. Jag hör sorlet. Äntligen kommer vi in i fan zone! Vårt nya koncept på Helsingborg Marathon (inspirerat av NBRO i Köpenhamn) där vi bygger upp en stor partyzon för alla som kommer och hejar men inte pallar ha tråkigt. Vi är ju alla rätt trötta på tråkmånsar som står vid sidan och glor. Varför kommer man ens på loppen då? Nej här ska det vara fest och alla är bjudna. Jag får en sjuk boost. Bågen är uppe, flaggspel hänger ner, röda mattan är utrullad och en massa folk skriker medan musik spelar. Jag märker att jag ökar farten, lyfter upp händerna och känner mig redan här som en vinnare! Då har vi dessutom precis hunnit ikapp tvåan i loppet. Och jag inser det när jag springer över den röda mattan. Nu ligger jag ju tvåa! Men jag tänker inte mer på det. Det är trots allt några till i släptåg och det är ett varv kvar. Kenth har dragit ifrån rätt långt nu och adrenalinet la sig när jag vände upp mot varvning och för första gången under loppet blev medveten om mitt eget flås. Jag slår ett öga över axeln. Lucas är med. Men till min förvåning har vi tappat de andra som nu är tio meter bakom. Vi passerar varvning och fem kilometer på 17:29. Makalöst. Right on schedule!

Inne i fan zone på första varvet, känner mig stark! Lisa står och hejar med barnen och tar denna bild samtidigt

Stefan Hedenfeldt fångar vad jag kallar för ”en klassiker”. 5 km och full koll på tiden.

Jonas Rinqvist hejar och fångar oss efter varvning och på väg runt Olympia

Olympia – 5,5 kilometer

Jag rundar Olympia och börjar förbereda mig mentalt. Jag vet om att de nästkommande 8-10 minuterna på många sätt kommer att bli de värsta under detta loppet. Det är här jag måste våga pressa, våga bli trött och våga lita på att återhämtningen och farten kommer när backen är färdig. Och då händer två saker. Den första saker, Lucas börjar släppa min rygg. Hans flås överröstar mitt ganska hårt. Jag tvekar. Ska jag våga gå på själv ut i ingemansland? Då händer den andra saken. Jag ser helt plötsligt Kenth längre fram. Jag tar riktmärke på en skylt han passerar. När jag själv passerar den har jag försprånget till 26 sekunder. Jag rannsakar mig själv. Var ligger jag till på smärtskalan – just nu? Siffran sex dyker upp. Herre gud. Inte mer? Då bestämmer jag mig. Jag släpper ner armarna, skakar loss och sen pressar jag. Inte mycket, men bara det där lilla extra för att komma upp på tårna. Och här börjar jakten.

Vattentornet, andra varvet – 7 kilometer

Jag hade gjort det värsta. Med vinden rakt i ansiktet längs en lång, flack uppförsbacke följt av en kort brant backe var jag nu ute på andra sidan. Jag hade gått upp på en sjua på smärtskalan men också lyckats beta av de två kilometerna på 3:31 och 3:28. Och nu började nästa del i strategin, att dela upp resterande sträcka i ännu mindre bitar än kilometer. Jag föreställde mig känslan att först passera Anton som var flaggvakt vid busshållplatsen. Och sen springa över vägen där Kenths farbror Stefan stod flaggvakt. Sen var jag framme vid kilometer åtta. Sen vidare till… Jag stannade upp i mina tankar. Tittade framåt. Det hade varit lite knixigt ett tag så jag hade glömt bort att göra en check hur långt fram Kenth låg. Jag tog ett riktmärke. När jag sprang förbi noterade jag 18 sekunder försprång. Helvete. Jag är ju på väg framåt. Detta kan gå! Jag kände mig resolut trots den något ansträngda andningen som sakta började växa fram. Fuck it, 10 minuter smärta till tar jag. Och då händer det. Han tittar sig över axeln, mer än en gång. Ett gott tecken – han börjar bli orolig. Kilometer 8-skylten passeras och jag klickar in kilometern på 3:28. Men det visste jag inte då, för min blick låg spikrak framåt. När vi springer ner i tunneln efter 8,5 börjar jag känna ett leende växa fram. Kom igen nu.

Kommer närmre… Marcus Bällgren hejar på oss och knäpper kort

Nio kilometer avverkade och hungrig på jakten!

Fredriksdal – 9 kilometer

”Kom igen nu, ge honom en match Simon!”. Marcus skriker på mig. Alla skriker på mig när jag passerar. För hur mycket vi än alla älskar Kenth så är vi vana vid att han alltid kommer långt fram. Men jag? Jag är alltid underdog. Han som inte riktigt får ut träning på tävling och som inte riktigt har huvudet för att pressa ut det där sista. Men när jag passerar kilometer 9 och inser att jag nu faktiskt nästan har kontakt så börjar jag jobba beslutsamt. Jag är sex sketna sekunder efter. Nu är jag uppe på en åtta på smärtskalan. Jag vet att jag kommer att gå upp på en nia vilken sekund som helst. Förra kilometern gick på 3:23. Men det var rätt beslut. Jag hade valt att trycka på rejält nerför för att ha en chans att komma ikapp på sista kilometern. Och när vi rundar kurvan vid McNeil och närmar oss den sista utmanande korta men branta backen så är jag så nära. Nu hör jag min egen andning. Det börjar bli gorillaflås. Och frågan är – skulle jag orka pressa med gorillaflås i 500 meter? Men jag visste om att snart skulle nå Fan Zone igen. Där väntade Lisa, barnen, min mamma, Andreas och Erik, löparkompisarna med flera. Jag behövde boosten nu för krafterna sinade snabbt. Berner skriker i backen. ”Kom igen nu du kan ta detta!”. Jag laddar hårt i uppförsbacken, Kenth gör samma sak. Erik skriker högt något som jag inte uppfattar. Och den glädjen och energin jag visade på första varvet var som bortblåst. Jag hade svårt att ta in min omgivning. Jag hade kommit in i den bubbla jag som oftast bara känner på inomhusbanan på sista intervallerna. När saker svartnar runtomkring och min blick har låst sig på en punkt längre fram. Jag skulle ikapp. Men var 400 meter tillräckligt? Andreas skriker på mig från sidan ”Kom igen! Du kan vinna Varvetmilen!”. Orden sätter sig. Helvete jag kan ju vinna skiten. Vi springer ur fan zone och jag känner att benen har svårt att växla. Kenth får en meter, två meter, tre meter. Jag känner hur han sakta seglar iväg. Det kommer ta slut här. Men jag är nöjd. Vilket race! Jag skriker till Kenth ”Kör!”. Och precis när jag håller på att släppa, med 250 meter kvar, hör jag honom. Alla hörde honom. Världen bästa Micke Andersson. Han är som i en trans. Han skriker och gapar och gestikulerar åt mig. Jag har ingen aning om vad han skriker, jag är för trött. Men jag förstår. Jag förstår precis vad han menar. Han tittar på mig och Kenth och han försöker få fram att vi är båda helt slut. Men att jag har ju faktiskt kicken. Jag har tränat fokuserat mot 5.000 meter sedan nyår. Kenth har tränat fokuserat mot maraton sedan nyår. You do the math. Jag ska kunna ta hem detta. Och någonting händer i mig. Jag känner efter. Jag är på en nia. Men jag har inte mjölksyra. Så jag gör det jag gjort hela våren – jag lägger in kicken. Snabbt och resolut ökar jag armpendlingen, trycker ifrån med tårna och sprintar för allt jag är värd. Publiken vrålar. Kenth visste direkt att det var kört, han hade ingenting kvar. Jag rundar fontänen utanför Idrottens hus, höjer armarna i luften och tar hem min första seger i ett lopp i modern tid på tiden 34:28 med sista 5 km på 16:59 och en sista kilometer på 3:14. Pers med 31 sekunder. Efter målgång sätter jag mig bredvid Kenth på bänken och vi ger varandra en svettig och trött kram. Vilket jobb vi båda gör. Kenth som springer solo i nästan sju kilometer och jag som jagar ikapp honom. Det hade kunnat gå vilket håll som helst. What a race!

 

På väg ner mot sista utmaningen, backen upp mot fan zone. Berner peppar på!

 

På väg uppför sista backen!

Igenom fan zone! Inte lika glad detta varvet… Lisa plåtar och peppar!

Aningen trött här. Bara en aning.

Full fokus framåt!

Jakten fortsätter, 350 meter kvar

Thomas Månsson lyckades fånga smärtan jag och Kenth delade!

Denna gången drog jag längsta strået. I mål! Tack Daniel Jorme för segerbild!

Två glada löpare som inte hade haft det på något annat sätt än en grym spurtuppgörelse. Fotot av Lisa!

 

I skrivande stund har resten av familjen gått och lagt sig efter en intensiv men bra dag. Vi har firat Leos tre-års dag, varit på tävling och haft solhäng i trädgården med gäster. Det har varit en lång, tuff, euforisk och krävande vecka på många plan. Och den har avslutats med guldkant. Ett fantastiskt kvitto på träningen men kanske framförallt, för min personliga del, ett kvitto på vad som händer när min hjärna och kropp samspelar. Den senaste veckan har jag varit i bättre balans än vad jag har varit på jag vet inte hur många månader. Mer om detta längre fram. Nu har jag firat rejält idag och njutit av detta. Imorgon är det en ny vecka och träningen fortsätter. Det finns en massa att skriva och berätta om runtomkring och vad som händer i livet men jag sparar detta till ett tillfälle längre fram. Idag var det kul att bara skriva om löpning. För när löpningen funkar, då är den kicken svår att slå. Då känner man sig som en vinnare, oavsett placering eller tid.

/ Han som är en vinnare