Två småbarnspappor. En huvudstad. Två dagar jobbmöten. Och just det. Två pass med en veteranlegend, en före detta elitlöpare och en juniorstjärna. Vad hände här?

Jag smsade Anders Szalkai tidigare på veckan och frågade om det fanns något pass han visste man kunde haka på under torsdagen. Han skulle kolla och höra av sig. Kanon tänkte jag. Mobilen plingade till en dag senare.

”Spårvägen kör tröskel torsdag kl. 17:30. Vet dock inte riktigt uppställningen på de som är med…”. Ok tänkte vi, tröskel dagen innan ett intervallpass på bana på Bosön. Jag överlägger med Erik. Vi konstaterar att två småbarnspappor ska vara glada att komma ut två dagar i sträck och dessutom få sova ostört däremellan. Skit i stelhet och risken att dr en baksida. Vi kör. Det var innan vi visste vad som väntade.

Framme på Clarion Sign

”Emil här kan behöva lite sällskap.”

Knappt hade förvåningen lagt sig över att se Fredrik Uhrbom kliva ut ifrån Spårvägens klubblokal i sina signatur-prasselbyxor innan vi insåg vem ynglingen bredvid honom var. Jag frågar ”Emil” vad han hade tänkt köra, i hopp om att man kanske skulle kunna hänga på i hans fart. Övermodet sträckte sig så långt som att tänka sig att man kunde hjälpa honom att dra under tröskeln. Han svarar ”Jag tänkte köra en tröskel på en mil mitt i passet. På runt 34 minuter”. Enter Emil Danielsson – 20-åringen med fem USM/JSM guld och son till svenska legenden och rekordhållaren på 10.000 meter Jonny Danielsson. Jag kollade på killen och sa ”lycka till, ni kan släppa oss i skogen efter uppvärmningen”.

Uppvärmningen...

Tillbaka på hotellet hade jag och Erik lyckats skrapa ihop 20 kilometer med inspränga 35 minuter gorillaflås i mitten. Mitt inne i Liljeholmsskogen (tror jag?) hade vi stannat till. 40-åriga Uhrbom, som elva dagar tidigare sprungit New York Marathon på 2:28, skulle citat – ”ta det lugnt”. Vad det innebar hade vi ingen aning om. Emils 34-minuters mil skulle springas på en något kuperad skogs- och grusslinga på ca 1,2 kilometer. Dvs åtta varv + ett upplopp. Jag hade inte sprungit under 3:50/km på närmre åtta veckor, varit sjuk till och från i sex veckor och haft totalt tio dagars löpning på de sista fem veckorna. Jag bestämde mig för att springa med några minuter, släppa och sen hänga på igen när han kom på nästa varv. Snabb huvudräkning gav att det skulle innebära fyra-fem intervaller på 1-3 minuter med jogg mellan. Perfekt fartleksövning som ”recovery” från maran… eller inte. Erik hade uppvisat bättre form på sistone och hade som plan att springa med i Emils tempo ett varv, 1,2 km, och jogga ett varv. Dvs 4 x 1200 meter. Vi tillbad gudarna, startade klockorna och hoppades att vi skulle orka jogga hem. Sen körde vi!

Efter 32 minuter joggar jag och Erik på samma ställe som vi startade, fullkomligt slut i flåset. Då kommer Emil och Uhrbom i full fart. De stannar 200 meter längre fram. Är han redan klar? Uhrbom hade hoppat in och ut men Emil hade älgaklivit på non-stop. Men inte i tänkte 34 minuter. Klockan stannade på 32:45 på den kuperade milen. En sketen torsdag. Mitt i skogen någonstans utanför Stockholm city. Jag och Erik plockade upp våra hakor från marken, joggade igång våra strama baksidor och sa helt enkelt ”outstanding Emil”!

The Reward!

En hamburgare och två öl senare sitter vi på hotellrummet och förbereder det sista inför morgondagens möte. Klockan närmar sig midnatt när vi stänger igen datorerna och hoppar i säng. Jag sover som en stock ända tills klockan ringer. Men när jag ska resa mig känner jag det. Stelheten. Kan man ha ålderskrämpor som 31-åring? Nåväl. Jag slår bort tankarna och reser mig på stela ben. Dags för frukost. Det är ju bara två timmar kvar tills vi ska köra intervaller på Bosön. Det var ju en bra idé. För en vecka sedan…

”Jag väntar nere vid taxibilarna. Leta efter en sunkig gammal mörkblå V70.” Nyblivna motionären Lars Södergård väntar på oss i bilen vid Ropsten. 2:19-maratonmannen och elitlöparen fram till och med förra året skulle rasta oss på inomhusbanan. Hur Lars och jag lärde känna varandra är en märklig story. Men också en som fungerat som en vägledning i min egen strävan efter att skaffa nya bekantskaper. Förra sommaren fick jag ett meddelande från Lars på messenger där han frågade om jag ville hänga med på ett pass när han var i Helsingborg. Jag visste såklart vem han var men blev förbluffad över att han visste vem jag var. Och att han tog kontakt med mig. Såklart tackade jag ja och vi skulle dra ut på en ”morgonjogg”. Min form var just då rätt ok. Lars form desto bättre och han avverkade milen gissningsvis någonstans runt 30 minuter. Vi ”joggade” 12 kilometer och snackade om allt möjligt. Jag noterade på sista kilometerna att vi närmade oss 4:10/km. ”Något” snabbare än mitt vanliga joggtempo. Men jag var glad att få följa med så jag körde på. Inte helt olikt storyn om hur grannen Fredrik och jag lärde känna varandra (även här genom ett meddelande på messenger) hade jag träffat en ny bekantskap. En av de trevligaste löparna jag lärt känna. Efter den löprundan har jag hängt med Lars på minutintervaller i Bruces skog och han har hängt på mig under 20-sekundersintervaller i hallen i Helsingborg. Och idag skulle vi ut till Bosön. Rätt häftigt vad ett meddelade kan göra eller hur? Så vad har jag lärt mig av att träffa nya människor genom löpning? Jo, budskapet lyder – våga sträck ut en hand då och då och bjud på dig själv. Du kan bli förvånad över resultatet!

Lars är nybliven motionär (lagt elitsatsning på hyllan) och föreslog att vi skulle köra lite längre intervaller i stege så vi inte behövde ösa på så hårt. En bra plan tyckte jag och Erik. Det hade trots allt varit trevligt att komma hem utan bristningar i bägge baksidor. Lars och Erik körde 2 x 1200-1000-800 (Erik KANSKE inte körde riktigt hela…) medan jag hängde på i samma tempo men anpassade mitt pass till 1200-800-600 följt av 1000-800-400. Aldrig har 3:25/km-fart varit så tufft. Men jag var bara glad över att vara igång igen så jag gnällde inte ett ord. Lars avslutade själv och det såg ut som att han joggade. En gång snabb, alltid snabb. Respekt.

I skrivande stund är vi på väg hem med flyget från Bromma. Det har varit en lyckad resa, både businessmässigt men även upplevelsemässigt. Att kombinera jobb och jogg är en av de största fördelarna med mitt arbete. Det faller sig naturligt. Jag får jobba med min passion på flera plan. Men när folk frågar vad som är bäst med mitt jobb är det en sak som alltid hamnar överst på listan – alla människor jag får träffa. Under denna resan hann jag med att träffa VD:n för marathongruppen (med 21 anställda under sig som jobbar med Bl.a Stockholm Marathon och tjejmilen. Wow vilken organisation!), tre löparess, stötta på en fjärde i form av Marcus Åberg på slump, en kompis jag inte träffat på 10 år och gänget på Runners World. Bland annat. Det är intensivt, det är inspirerande och det är fan ta mig det bästa med jobbet. Det är jag tacksam för.

Körde datorlyft på Bromma. Vem sa att löpare inte styrketränade?

Dessutom fick jag några lyckosparkar i jakten på 2018 års första målbild – 15:59 på 5.000 meter. Det ger en boost! Men när man inte ens fixar två serier i 3:25/km funderar man ju ändå ”hur fan tänkte jag här?”. Men för att citera geniet Henrik Orre ”jag är ju inte ur form, jag är bara rejält off-season!”. Amen to that.

/ Han som är rejält off-season

PS. På tal om att sträcka ut handen och träffa nya människor. Första och förmodligen enda gången jag varvar en elitlöpare. Under Sarah och Jespers pre-wedding beermile var det någon som jag varvade…. NÄMNER INGA NAMN