Idag är det fredag och jag har på schemat att skriva färdigt ett av kapitlen i En liten bok om löpning. Men jag kommer inte riktigt dit. I huvudet har jag fortfarande intrycken från New York kvar som behöver skrivas ner. Jag är totalt oförmögen att skriva korta inlägg om tankar, känslor och intryck. Jag ser det som en bra egenskap trots att det stundtals tar mycket tid och energi att göra uppdateringar på bloggen. Så här kommer den – inlägget om New York. New York Marathon blev precis vad jag hoppats på och mer. Inte bara loppet utan hela resan och upplevelsen. Sekunden efter jag gått i mål på loppet började tankarna – när gör jag detta igen?

Sekunderna efter målgång. Yupp, det här gör jag om!

Drömmen om New York

Ni som följt med på den längre resan på bloggen vet att jag skämtsamt återkommit till att jag kanske inte är en maratonlöpare. Och visst, i perspektiv att jag är en ganska stabil löpare under tre timmar på maraton (när jag tränat för det) men jag har svårt att få ut all min träning på tävlingsdagen. Allt är relativt så klart gällande det där med maratonlöpare. Jag kan springa maratondistansen i princip när som helst, men att få ut en tid som motsvarar nedlagd träningsmängd har jag svårare för. New York Marathon blev därför ett annorlunda maratonlopp för mig på många plan. Detta av tre anledningar:

1 . Träningen inför blev en riktig bristvara. Två vändor med sjukdomar och tätt inpå HBGM gjorde att min form var ytterst tveksam. Jag hade tre långpass med mig i bagaget, oftast har jag runt tio stycken inför ett maraton. Utöver detta en allmänt ”dålig” form eftersom jag varit sjuk en del. Sen vet man ju om att man går mycket när man är i New York så benen skulle ju inte vara purfräscha vid starten direkt… NOT – Jag gick 14 kilometer dagen innan loppet och 7 kilometer innan starten gick.

2. Jag såg New York Marathon som min belöning på tidigare hård träning och inte som ett fokusmål. Min inställning var att hänga med fartgruppen för 3 timmar (4:15/km) så länge det kändes bekvämt för att sedan släppa och gå ner i runt 5:00/km. Så kunde jag jogga in resterande bit och ta in upplevelsen. Och ja, jag förstår att det kan för vissa upplevas provocerande att skriva ”jogga in i mål” i tempo 5:00/km. Men som sagt, allt är relativt kontra nedlagd träning!

3. Vi gjorde ett jobb för Runners World på plats och hade en tight deadline för leverans. En del av det handlade om att porträttera loppet så jag la fokus vid att verkligen försöka ta in intrycken från allt runtomkring

När jag och Lisa vinkade av barnen där hemma med deras farmor och farfar (tack, tack, tack mamma och pappa för att ni tog hand om dem. Vi är så otroligt tacksamma och glada för att de har er och stöttningen vi får!) var det en märklig känsla. Att åka iväg flera dagar ifrån barnen, till ett annat land långt borta. Vi som inte varit själva i mer än ett dygn (knappt) på mer än fem års tid. Men när vi kom till flygplatsen, beställde in ett glas vin på flygplatsbaren och Elliot ringde facetime och meddelade att han och farfar skulle jaga Pokémons på Sofiero så släppte oron. Detta skulle blir riktigt roligt!

God morgon New York!

New York, New York

Resan var lång och efter att flyget stått stilla i 1,5 timme efter landning i New York anlände vi till hotellet vid 01:30 på natten. Direkt i säng och vi vaknade till ljudet av storstadsbuller och en sol som precis gått upp över New Yorks skyline. När vi kom ut på gatan och gick längs Central Park kände vi både det. Pulsen, stämningen, miljön och atmosfären. New York är verkligen en speciell plats och en stad som jag och Lisa verkligen älskar. Vi har varit i New York två gånger tidigare (och jag ytterligare en gång innan dess) och har börjat lära oss gatorna och områdena. Vi gick i rask takt för att hinna se min syster och hennes kompis Sara som skulle springa Abott Dash to the finish 5 km. ”Loppet före loppet” som går dagen innan maran drar mer än 10.000 löpare. Helt galet när man tänker efter. Och visst lyckades vi heja fram tjejerna på väg in mot Central Park! Imponerande med tanke på att de sovit typ 5 timmar och jetlag.

Gick fort när täten kom!

När taxin svänger upp och stannar bredvid Jacob J Javits convention center vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag kan inte beskriva expon på något annat sätt än att det kändes som att gå in på en flygplats. Stort som tusan och allt brandat och pyntat med New York Marathon. Deras genialiska och fantastiska nya kommunikation spränger igenom barriärer och brus. Budskapet ”It will Move you” är beskrivande för känslan när vi klev in. Budskapet ”It will Welcome you” välkomnar oss i form av vepor som hänger över huvudet på oss på väg in genom expon och budskapet ”it will Humble you” beskriver min känsla när man ser storleken på organisation, evenemang och set-up i lokalen. WOW. Kvinnan som delade ut min nummerlapp säger medan hon bläddrar efter rätt nummer ”I just love standnig here. I get to see all the fast runners!”. Jag skrattar och kontrar med ”Hopefully fast runners”. Hon skrattar ett öppet och hjärtligt skratt och skickar iväg mig med ”Enjoy the race!”. Yes. I. Will.

Hela väggen till New York har resan tagit oss! Bilden så klart tagen av Lisa Wikstrand

Senare på eftermiddagen sitter vi i restaurangen på The London hotel med Anders Szalkai och går igenom upplägget för morgondagens lopp. Då kliver författaren Sofie Sarenbrandt in i en huvtröja, designad och formad som en julgran. Övriga ord överflödiga. Vilken skön kvinna! Hon var en av mina intervjuobjekt i utmaningen som Runners World kört (ni kan läsa summeringen som vi gjort i nästa nummer av Runners World). Resten av dagen går snabbt och helt plötsligt är det dags att plocka fram kläder och ställa klockan. För sen kommer dagen för New York Marathon… Jag hade kunnat skriva en flera tusen tecken lång race report. Men tänk att jag för en gångs skull inte gör detta. Istället skriver jag om upplevelsen och atmosfären. Så svår att förklara, så svår att beskriva och så svår att återge. Men som en drog, du vill ha den igen så fort du gått i mål. Och vilket mål…

Redo för start!

Dreamteam

42.195 meter fest

New York Marathon kan inte beskrivas som något mindre än en rockkonsert, ett festivalområde, en 42195 meter lång kvartersfest, en religiös upplevelse och något som kommer att vända upp och ner på din verklighet. Allt samtidigt som du springer. De tusentals personerna som tar bussen från city på morgonen, de hundratals (!) bussarna som slussar folk ut till Staten Island, den kvarterslånga (ja, FLERA kvarter) avspärrningen som innebär startområdet och den maffiga starten ute på Verrazano Bridge. Allt är genomtänkt, allt är säkrat och allt är gjort med väldigt mycket hjärta. Tusentals poliser var på plats för att garantera allas säkerhet, tusentals funktionärer hade jobbat flera dagar med att förbereda banan och tiotusentals löpare var reda att springa igenom de fem stadsdelar som utgör New York Marathon. Och just det, en och en halv miljon i publik var redo att heja fram löparna. Jag ringde min son Elliot på facetime fem minuter innan startskottet, för detta var något som jag var tvungen att dela med mig av till honom. En dag skulle vi göra detta ihop hade vi bestämt innan vi åkte. Det har jag lovat honom! Som tur är har han ingen uppfattning om hur långt ett maraton är. Det tar vi några år framåt. Bäst på morgonen var japanen jag satt bredvid på bussen. Vi utbytte inte ett ord på två timmar och sen precis när vi ska kliva av bussen sträcker han fram handen och säger ”good luck today!”. Magiskt bra.

Tusentals människor på väg mot bussarna som slussar ut människor till starten på Staten Island

Starten förbereds!

På väg till säkerhetskontrollen och av vad jag kunde räkna runt 150 poliser på plats bara innan man ens kom in på området.

Inne på området. Märk hur långt nerför gatan man kan se. Jag räknade det till fyra kvarter som var helt avspärrade och dedikerat startområde.

Varför tog jag denna bilden?

Och det bara fortsatte…

Hade turen att få träffa både Dan Nilsson och Johan Lundgren innan start. Johan hittade jag dessutom i startfållan!

Vi springer. Tusentals människor från hela världen unisont mot ett och samma mål. Genom olika kvarter, kulturer och historia. Av olika anledningar, med olika bagage och på olika sätt. Men alla med ett leende på läpparna. Farthållarna på 3 timmar, Jason och Anthony, springer och skriker med publiken, vevar med sina fartskyltar och peppar löpare med uppmuntrande ord. Publiken är magisk. Skriker på allt och alla. Barn ger high-fives, vuxna har gjort peppande skyltar och polis och funktionärer applåderar. Sen hör jag dånet. Trycket. Pulsen. Vad är det som låter? Jag rundar hörnet och håren reser sig på armarna. Det är ännu. mer. publik. Jag måste nästan hålla för öronen för jublet är öronbedövande. De hejar på oss. Gogogo!

Gänget som höll mig sällskap första halvan!

Efter halva loppet har min mage strulat i en mil och jag håller tummarna för att jag inte ska behöva uppleva scenariot vi i löpargänget brukar prata om… Don’t poop! Jag säkrar och tackar  Jason och Anthony för fantastisk underhållning och släpper tretimmarsgruppen, enligt plan. Jag hade som ambition att springa med gruppen fram till runt 20 – 27 kilometer för att sen släppa och gå ner i runt 5:00/km-fart, som för mig är rätt bekväm fart. Magen gjorde att jag fick släppa lite tidigare än tänkt men det spelade ingen roll. Jag springer ju New York Marathon för tusan! När jag kommer över Queensborough bridge och rundar runt på First Avenue är det som en film. Så långt ögat kan nå är det maratonbana, helt fritt från trafik och bilar. Bara löpare. Och massor, massor med publik. Vrålet ekar längs gatorna, flaggor och budskap från alla världens hörn vajar vid sidorna av banan. Och i sista sekund lyckas jag se henne, min fru och bästa supporter. Jag springer fram, stjäl en snabb kyss och sen springer jag vidare med Anders peppande ord efter mig ”Kör Simon!”. Vilken kick!

I sista sekund upptäcker jag Lisa. Och ja, jag glömde brösttejpen hemma.

Lite osmidigt sprang jag in rakt framför killen bakom mig… Men jag var så uppspelt!

Resten av loppet var ren och skär njutning. Jag delar ut high-fives tills handen värker, jag tar bilder med människor med skyltar och snackar med löpare längs vägen. Filmar, fotar och tjoar. Det här är det häftigaste maratonloppet jag någonsin sprungit – no doubt. När jag springer längs den långa stigningen upp mot Central Park står en liten kille med sin mamma och håller ut pärlhalsband. ”Take the beads, they will make you run faster!”. OK säger jag och plockar upp ett rött pärlhalsband och lägger runt halsen. Killen hade inte rätt kring farten men det gav i alla fall en skön mental boost!

Sista kilometerna! Fasen vad maraton är långt!. Foto av Sandra Williamsson

Sandra och Sara hejade som blådårar när jag kom upp mot Central Park. Det tackar vi för! Sandra fick dessutom två fina bilder längs vägen

Efter att ha blivit dirigerad in i Central av en dansande funktionär så närmar jag mig kilometer 40. Eftersom jag sprang med mobilen hade jag hela tiden kontakt med supporters längs med banan och visste var alla skulle stå. Och strax innan kilometer 40 höll jag utkik efter Lisa när jag till sist såg henne. Och även en två meter lång kille bredvid henne som sken upp när han såg mig. Lisa slår honom på armen och pekar på mig. Han börjar klappa och vråla mitt namn. Jag blir superglad! Men jag har ingen aning om vem det är. Lisa berättar i efterhand att han helt enkelt ville sprida lite glädje och skrek allas namn som han kunde utläsa från deras tröjor. Snacka om att sprida kärlek. För att citera Tommy Myllemäkki efter loppet – om alla hade haft samma anda och engagemang som publik på New York Marathon hade det inte funnits några krig.

Strax 40 kilometer löpta!

800 meter kvar. Puh!

När jag till sist närmar mig målet och har 800 meter kvar inser jag att jag i princip inte tittat på klockan en enda gång sedan halvvägsmarkeringen. Det säger en del om loppet, speciellt för en tidsnarkoman som mig. Man springer inte primärt New York Marathon för en tid, men springer den för en upplevelse.

Fantastiskt roliga budskap längs vägen. Med tanke på magbekymret var jag tvunget att stanna och ta en bild vid denna!

Medaljmiddag

Efter loppet gick jag den långa vägen längst avspärrade gator tillsammans med tusentals andra maratonlöpare. En surrealistisk känsla vilken dag som helst att gå på gator i New York utan trafik men ännu mera med tusentals andra på stela och trötta ben. Träffade Anders, Tommy Myllemäkki och Magnus ”1:37” Bergman efter målgång och snackade lite om loppet innan jag traskade vidare och mötte upp Lisa, Sandra och Sara. Efter en vända inom hotellet och en lång varm dusch övertalade Lisa mig att ta på mig medaljen när vi skulle ut och äta senlunch vid 14-tiden. Vilken jackpott. Jag tror aldrig jag varit stoltare efter ett maraton (nja, kanske efter pers på Köpenhamn Marathon 2014). Folk kom fram och gratulerade, berättade vilken kämpe jag var och hejade längs gatorna. På restaurangen ursäktade sig en ryss vid bordet bredvid och frågade vilken plats jag kom på. Jag svarade att jag inte hade någon aning, kanske plats 3000. Han skrattade och sa att han trodde jag var topp-5 med tanke på att folk fortfarande springer och jag sitter och käkar. Han pekade ut på loppet som fortfarande pågick utanför. De sista tappra löparna som gick längs kilometer 26 efter Queensborough bridge. Jag sa att det är dessa som är de sanna hjältarna på maratonlopp.

Jag tog sällskap en bit med Myllemäkki och Bergman vid runt 31 kilometer.

Maratonlöpare i sina blåa ponchos efter målgång

Medaljmiddag och The Reward!

På kvällen efter loppet anslöt vid gänget som åkt med Springtime Travel på upper west side. Jag tog upp sista intervjuerna med Tommy Myllemäkki, Sofie Sarenbrandt, Anders Södergren, Magnus Bergman och Charlotte Karlsson till reportaget i Runners World och Lisa plåtade. Många av löparna på plats hade sina medaljer på sig, alla överens om att New York Marathon var en av de häftigaste upplevelserna någonsin och att maraton faktiskt är för jävla långt. Men trots allt, en otrolig bedrift. Vi konstaterade allihopa att detta skulle vi göra igen! Maraton… Hur dum får man egentligen bli?

Lisa in action

Brooklyn Bridge i soluppgång

Måndagen ägnades åt att färdigställa reportaget (tight deadline) samt att gå ett halvmaraton längs New Yorks gator. Jag gick med stapplande steg nerför trapporna på Urban Outfitters och tänkte hur jäkla dum jag såg ut. Tills jag tittade fem steg längre ner och såg en man som gick exakt likadant. Jag frågade honom om han sprungit maran. Han skrattade och nickade. ”Great job, worth it right?” sa jag, ”Absolutely” svarade han med fransk brytning. Efter måndagen insåg jag att varenda klädesbutik av nåågon anledning valt att lägga sina herravdelningar antingen i källaren eller en våning upp från bottenvåning. Tack för den.

Tisdag morgon var sista hållpunkten Brooklyn Bridge innan avfärden hem till Sverige på kvällen. Plåtning för kommande boken, som jag längtat. Larmet gick 05:20, vi satt i taxin på väg ut mot Brooklyn Bridge 05:50. Strax efter 06:05 kliver vi ur taxin och går med raska steg ut mot bron. De förra dagarnas varma vindar och 15 grader har bytts ut mot snålblåst och sex grader. Vi kommer upp på bron, blickar ut över staden och nickar hela gänget. Vi prickade in denna dagen helt rätt. Himlen övergår från svart, till gråblå, till lilla och nu skymtar solen över skyskraporna i Brooklyn. Flera andra fotografer springer raskt över bron i jakten på den perfekta bilden. Luckan handlar om runt 10 minuter för att fånga solen precis när den går upp. Och det gjorde vi. Jag kommer aldrig att glömma denna morgon. Vackert.

Innan solen gått upp

Lisa dirigerar och förbereder

Resultatet! Stela jäkla ben dock…

Och Sandra tog några fina bilder på oss också på bron

Väl hemma i Sverige efter lite sömn och en lång resa möts vi av barnen. De kommer springandes ut ur dörren och hoppar upp i famnen på Lisa (jag är alltid prio nummer två). Den största lyckan av dem alla. Borta bra men hemma bäst. Alla dagar i veckan.

Trötta men glada grabbar hemma i soffan

Typ det enda jag köpte, skorna jag lovat Elliot. Samma som pappas!

Äventyren framåt

Idag när vi var i affären tyckte Elliot vi skulle köpa lime och göra drinkar. Sagt och gjort blandade jag ihop två äppeljuicedrinkar till barnen och två mojitos till mig och Lisa. Vi satt och ritade allihopa innan vi skulle börja med maten och vi börjar prata om resor. Jag och Lisa pratade redan på vägen hem från New York att vi skulle göra detta igen. Vi jobbar bra ihop, ett team med samma mål och värderingar. Att kombinera jobb och egentid gjorde mycket för oss som par men också en bra erfarenhet och ”semester” för barnen. De fick spendera egentid med farmor och farfar, vilket skapar band och minnen för dem, medan vi fick komma iväg och skapa egna minnen och band med varandra. I vår planering är drömbilden att kunna åka iväg på två resor om året. En kortare på 2-4 dagar där jag och Lisa jobbar en del och en längre där vi åker hela familjen (dock inte uteslutet att jag och Lisa inte gör något jobb när vi är iväg där också). Elliot började frenetiskt att ge input om resemål och vad vi skulle göra. Och så hoppas jag att det blir. En familjekonferens. Där vi åker iväg som ett team, spenderar tid med varandra, skapar band och där alla får tycka till om vad vi ska göra.

Vi hittade en photobooth, klick!

Nu har en ny målbild vuxit fram. Den ska vi jobba för. Och vem vet, kanske där går ett maraton samtidigt som vi är iväg…..

/ Han som drömmer