Äntligen tillbaka vid tangenterna. Och ännu en gång utan en aning om vad jag ska skriva om. Och ännu en gång så börjar fingrarna trycka utan att jag riktigt vet vart de tar mig. Men två ord dyker spontant upp – Time flies. Ett uttryck jag använt mycket under året. Just av anledningen att tiden bokstavligt flugit förbi under 2017. I en ständig mental kamp i att hitta balans, att utvecklas, att överleva och att prestera har tiden flutit på snabbt. Många av mina ambitioner har jag hunnit med och många har jag fått lägga åt sidan. Men jag ser inte några nederlag i detta, bara nya erfarenheter. Men mycket har hänt och min vardag har förändrats på många plan. Och allting började i våras när jag började skissa på ”The grand plan”. Min plan för att hitta balans, lyckas få utveckling i bägge de företagen jag är med och driver och skapa mer tid till träning och familj. Men det har varit en tuffare resa än jag hoppats på. Låt oss kort blicka tillbaka över månaderna som gått.

Och en ännu längre tillbakablick som jag såg när jag tittade i albumen. Den 25 april 2013, dagen då Helsingborg Marathon avtäcktes publikt. Också det året som jag kallar för ”det svarta hålet”. Året jag missade allt annat.

Ett halvår av framgångar och motgångar

  • I april börjar saker och ting hända på många fronter.  Kraschen i Hamburg och resan dit fick mig att börja fundera på många saker. Vad jag är för person och vem jag vill vara. Hur jag vill lägga min tid och hur jag fungerar. Jag bestämmer mig kort efter att kicka tillbaka och bli bättre än någonsin. Både privat, i mitt företagande, i mina passionsprojekt och i spåret.
    • Jag startar mitt egna företag och gjorde en plan för hur jag ska få mer tid till mitt skrivande. Jag gjorde kalkylen baklänges och byggde en plan för att kunna vara tjänstledig en dag i veckan från och med i höst och ha fredagar till mitt skrivande. Jag bestämde mig direkt för att sikta högt – sky is the limit.
  • I maj börjar en dialog med  Runners World om att börja skriva på frilansbasis. Anders och redaktionen ger mig förtroendet och mitt första uppdrag blir huvudreportaget med Irene Ekelund som pryder framsidan på numret. Direkt efter vi lagt på luren höll jag på att skita på mig.  Vad fan har jag gett mig in på? Tre veckor senare lämnar jag ifrån mig reportaget och är skitnöjd. Jag bestämmer mig för att aldrig mer tvivla på mig själv och våga lite på min inre kompass.
  • I juni tröttnar jag på att fundera över hur snabb jag skulle kunna bli och sätter helt sonika igång projektet att bli snabbare än någonsin. Utan att riktigt tänka efter. Jag hittar luckor i kalendern och fyller dem med löpning. Resultatet blir 479 kilometer på 30 dagar, dvs. ett snitt på runt 16 kilometer per dag. Jag blir inte snabbare direkt, mest seg i benen. Men jag fullkomligt älskar projektet. Den 28 juni springer jag mitt livs lopp i form av 5.000 meter i Ystad på 16:26. Personbästa med 47 sekunder. Känslan är att jag kan ännu snabbare.
  • I juli tar jag min längsta semester på sex år. Jag lyckas sådär. Jag jobbar med Helsingborg Marathon runt 1-2 timmar om dagen under semestern vilket känns bra men klarar inte av att vara närvarande hemma på ett mentalt plan. Jag har utmaningar med att ”stänga av jobbet” mentalt när jag inte sitter och  jobbar rent fysiskt. Mycket på grund av ovisshet kring ekonomi och planering. Jag märker att jag stundtals har svårt att sova men tänker inte närmre på det, jag är trots allt van som småbarnsförälder.
    • Den 14 juli går jag upp 05:00. Sömnproblemen har börjat tillta. Jag sätter mig och jobbar. På kvällen träffar jag Magnus som hjälper mig med bokskrivandet. Vi gör en bra plan och jag ska till första veckan i augusti skriva en bra synopsis på ”En liten bok om löpning”. I skrivande stund har jag fortfarande inte gjort detta. En katastrofal felbedömning i tid och planering. Men på fredag kommer detta vara klart!
  • I augusti börjar kroppen slå tillbaka. Jag har svårt att sova och jag känner ett begynnande problem med sömnbrist och ”press” som byggs upp inombords. Varningssignaler som jag lärt mig från 2015 börjar sakta att ringa. Vi har stora tekniska bekymmer på jobbet vilket leder till 2 timmar merjobb om dagen i administration och kundtjänst. Samtidigt är vi som högst belastade kring planeringen inför evenemanget. Kroppen börjar kännas utmattad. Jag svarar med att jobba och träna stenhårt.
    • Onsdag den 2 augusti åker jag och ska springa Kalmarmilen. All träning inför pekar mot en tid på låga 34 minuter. Men all träning inför har präglats av ett sätt att springa som jag lovat mig själv att aldrig göra igen. Jag springer ifrån någonting, inte mot något. Jag upplever en total systemkollaps och energilöshet under loppet. Jag tar mig i mål men långt över min måltid. Jag funderar mycket på bussresan hem över hur jag vänder den negativa trenden.
    • Torsdag 10 augusti åker jag till Trelleborg för att springa 10.000 meter. Med mycket, mycket kärlek och omtanke av Jeanette och Fredrik (tack, tack, tack) under uppladdningen i bilen på vägen dit släpper jag ångesten under uppvärmningen. Jag övervinner demoner under loppet och rullar in på 34:48 och är nu snabbare än någonsin. Jag skriker av lycka på upploppet. Bestämmer mig för att köra in i kaklet och börja ta bättre hand om mig själv bättre i september.
  • Lördag 2 september går fjärde upplagan av Helsingborg Marathon. En succé på många plan och förmodligen det bästa evenemanget vi gjort hittills i HBGMs fyraåriga historia. Jag jobbar 126 timmar veckan för evenemanget och runt 90 timmar veckan efter. Veckan därpå tar jag en semesterdag på tisdagen. På kvällen innan pratar jag och Lisa och vi konstaterar bägge två att jag aktivt måste göra en förändring för att vara mer mentalt närvarande när jag är hemma. Vi pratar också om att jag måste börja prioritera familjen högre. Semesterdagen ägnar jag åt att ta igen allt som jag lovar jag skulle göra och glömt under sommaren. En lång resa tillbaka till att springa mot personen jag vill bli återupptas.
  • Den 15 september har jag min första dag på ”fredagsjobbet” – dvs. mitt andra företag och att sitta och skriva. I kombination med att Erik förstärkt teamet hos oss på Helsingborg Marathon känner jag att det är roligare att jobba både med Helsingborg Marathon och min passion än vad jag gjort på de senaste fyra åren.

Man får aldrig glömma bort att fira. Aldrig!

 

Förbannelsen av att jobba med sin passion – att jaga drömmen

Det senaste halvåret har varit det bästa och det värsta  i mitt liv. Många kvällar har jag och Lisa suttit och pratat. Om jobb, passion, pengar och barnen. Tar ”hundåren” slut någon gång? Eller är detta vardagen som egenföretagare livet ut? Jag vet inte. Inte Lisa heller. Men i slutet av dagen så sitter vi där på altanen med vårt glas vin. Vissa sommarkvällar med varsin dator. Vissa kvällar med en kopp te framför Game of Thrones. Ibland går tankarna om att ”ta ett skrivbordsjobb”. Jag hade förmodligen tjänat 10.000:- mer i månaden än vad jag gör idag. Men hade det varit värt det? Nej jag tror faktiskt inte det. Inte nu i alla fall. Jag får ibland höra en del gliringar med yrket jag valt. När vi väljer att springa 70 minuter på lunchen eller när jag flexar ut 14:30 för att vara med familjen. ”Du har ju tur som har ett sådant jobb, det kan inte jag göra på mitt jobb”. Dagar när barnen vaknat tidigt är min instinktiva repons  ”Nej jag har inte tur ditt jävla pucko, jag har byggt detta med mina egna händer under fem års tid.”. Men nu svarar jag inte så. Jag är en väldigt återhållsam person och har genom åren lärt mig att behärska både känslor och retorik. Men det leder också till att jag stundtals håller mycket inombords. Att jag blir för återhållsam. Jag kan i många sammanhang upplevas tråkig eller torr. Eller ”professionell” som det också kan heta i vissa sammanhang. Jag har lärt mig att skrivandet är en bra kanal för eftertanke och känslor. Att jaga sin dröm är på många sätt en bitterljuv romans. När jag ser många ”inspiratörer” som visar upp feta leenden, stora scener eller ett perfekt löpsteg kan jag inte sluta tänka, ”Men var är barnen?”. Eller ”Undrar vem som sköter deras budgetarbete och bokföring.”. Eller till och med ”Men kom igen bjud på en dålig dag nu”. För så är det faktiskt. Hur fantastiskt det än är att jaga sin dröm så är det långt ifrån guld och gröna skogar. Senast häromveckan kommer vi in från en lunchjogg. Jag brottas med en infektion i kroppen och skenande puls. Erik bearbetar vad fan han håller på med när han springer 10-12 mil vecka ut och vecka in för att jaga kilometer. Han säger ”Alltså jag vet inte om egentligen tycker det är kul att springa. Brukar du tänka åhhh vad skön den här rundan är?”. Jag funderar. Sen säger jag ”Nä.”. Så frågan är – varför springer vi då? Jo, för att där finns en Grand plan. Den där sketans slitiga lunchjoggen fyller ett högre syfte – slutmålet.

Det där sketans lunchpasset bjöd i alla fall på fint väder när 2:44-mannen seglade iväg på tröskeln

Upptakten till the Grand plan – En liten bok om löpning

Jag har alltid varit en försiktig människa i allting jag engagerar mig i och satsar på. Jag gör grundläggande research, samlar datan, överväger de olika utfallen, gör en uppskattning av insatt tid, engagemang och pengar och ser vad jag räknar med att få ut på andra sidan. Så var inte fallet med En liten bok om löpning. Någonting primalt och passionerat sköljde över mig när jag efter flera års gnagande äntligen fattade att det var detta jag velat göra – skriva en bok. En bok om löpning, kärlek, karriär och balans. Och hur man får ihop allting utan att gå sönder och bränna ut sig. Jag hoppade hals över huvud ut in i det okända, skrev och skrev. Allting gick bra fram tills dess att två saker hände. 1. Det blev mycket att göra på jobbet. Bokprojektet fick vänta, jag tar upp det senare. 2. Det blev inte mindre att göra på jobbet. Bokprojektet fick läggas på is. Någonstans hade den redan ogenomtänkta och bristfälliga planen om att skriva den här boken på sena kvällar med ett glas rödvin fallerat. Jag insåg snabbt att jag behövde arbetstid för att skriva. Fasta tider varje vecka till skrivandet – under arbetstid. Det jag insett är att eftersom jag har gjort en bra plan för bokens innehåll och har en tydlig bild av kapitlen så handlar det mycket om att faktiskt skriva. Inget filosoferande med en kupa konjak medan jag målar upp ett nobelpris i litteratur. Nej, nej. Det handlar till 90% för mig att faktiskt bara ”kötta”. Skriva, skriva, skriva. Denna insikt ledde till att jag fick börja om. Jag måste göra en ”Grand plan”.

The grand plan har lett fram till att mina fredagar ser ut så här. Helt ok!

Att skapa och utforma en Grand plan

Min Grand plan byggdes från början på att jag ville få mer tid till saker jag tycker om. Detta har jag efterhand omvärderat. Det handlar inte så mycket om att få mer tid, för dygnet har bara så många timmar. Istället handlar det mer om vad jag gör av tiden jag har tillgänglig. Att vara mer närvarande, att njuta av stunden och att maximera den. Det har också handlat mycket om att hitta en struktur och arbetsmetodik, inte bara i själva arbetet utan i själva livet. Jag har insett att om jag gör förberedelser bra är jag otroligt effektiv med min tid. Jag började skissa på mina ”Grand plans” för mitt familjeliv, träning och jobb för att jag ville få ut mer av det i det långa loppet. Även om jag visste att det skulle vara tufft under uppstartsperioden och att jag skulle vara tvungen att slita lite för det. Men jag kan i ärlighetens namn säga att jag idag mår bättre än vad jag gjort på många år. Jag älskar att gå till jobbet, jag älskar att komma hem från jobbet och jag fan ta mig älskar den där sjukt slitiga löprundan. Och mycket har handlat om att våga backa ett steg, titta på vad jag håller på med och att våga investera lite tid och kärlek i en bra planering. Och framförallt att våga sikta högre. Min Grand plan har till och med lett mig till New York. Tillsammans med min fru där vi ska jobba ihop och göra reportage. Ett av våra stora mål för året – att jobba ihop. Vi har längs vägen fått göra vissa avkall och vissa investeringar för att nå dit. Vår grand plan. Och visst nådde vi dit!

Mitt och Lisas första jobb tillsammans var för ett reportage om ätstörningar som går i nästa nummer av Runners World!

Mina bästa tips på att sätta upp och lyckas utföra sin ”Grand plan” är:

  1. Sluta nedvärdera dig själv. Du kan nå hur långt du vill, det är bara du som sätter begränsningen.
  2. Gör en lista på sakerna du vill uppnå. Men fundera också på varför du vill uppnå dem. Syftet är viktigt, kan du inte specificera varför du vill nå ett mål så kanske det inte är ditt egentliga mål.
  3. När du gjort lista på målen, bryt ner dem och gör tids- och åtgärdsplaner för varje del. Hur ska du nå dit och hur lång tid ska det ta? Inga mål är för stora, de tar bara olika tid, resurser och energi att nå.
  4. Be om hjälp. Ingen kan klara allt på egen hand i början. MEN. Människorna som hjälper dig – ta dem inte för givet. Och se till att ge tillbaka kärlek och tid. Annars kommer du att bli en energitjuv och vad vi i mina söners värld kallar för ”ingen schysst kompis”.
  5. Lägg tid på det som ger dig energi, inte det som tar energi. Vi har alla ”vänner”, uppgifter eller åtagande som tömmer oss på energi. Stryk dessa – direkt. Lita på mig här.

Lägg tid på sådant som ger dig energi. Som att vara ungdomstränare åt spingtokiga kids

Jag hade kunnat skriva ett mer genomtänkt inlägg. Jag hade kunnat publicera det vid en bättre tidpunkt för mer läsningar. Och jag hade kunnat snygga till det och tänka på min ”image”. Men vet ni vad? Det är faktiskt OK att inte vara perfekt hela tiden. Och det tillhör min Grand plan framåt. Att våga vara mig själv, våga misslyckas, våga lyckas och våga sikta högt. Så planera bra för hur du ska kunna leva NU. Vi har faktiskt inte tid att gå och vänta på något bättre. För som man brukar säga – time flies.

På tal om att tiden försvinner iväg. Nu är det mindre än tre veckor kvar till halvmaran på Mallorca och mindre än sju veckor till maran i New York! Långpassen är igång igen…

/Han som njuter av livet