”Vill du att jag säger något till dig under loppet? Dina varvtider eller placering?”. Den något rundlagde mannen i sliten keps, jacka och solglasögon pratade med mig på något bred skånska. Jag tittade på honom. ”Ljug för mig. Säg att jag ser stark ut, även när jag är helt slut”. Han tittar på mig, ger en tumme upp och svarar ”Absolut”. Efter det första av tjugofem varv på 400 metersbanan i Trelleborg är blicken fokuserad, steget lätt och nervositeten har släppt. Jag kommer in mot varvning med en vetskap om att denna lätta känslan kommer att utbytas mot ett inre krig om 20 minuter. Då hör jag honom. ”Du ser stark ut Simon”. Vilken hjälte. Och med dessa ord börjar och avslutades min examensdag. För visst fan var jag stark, alla 25 varven. 34:48 på 10.000 meter – snabbare än någonsin!

 

Ni som läser bloggen har insett att något hänt på vägen de senaste veckorna. Från att ha bloggat en eller flera gånger i veckan till en total tystnad. Varken uppdateringar om träning, tankar om livet, race reports eller inspiratörer. Nada, nope, none.  De senaste veckorna har präglats av energilöshet, mental utmattning och en ständig ”kamp” att vara närvarande. En kamp i att våga lyssna på sin moraliska kompass och vara den personen man bestämt sig för att vara. Att vara närvarande psykiskt och fysiskt, att acceptera att det inte går att jobba dygnet runt och att livet är som en berg- och dalbana. Det har varit en period som inneburit semester men som krävt mycket av mig mentalt i att hålla mig till mina tänkta 1-2 timmar jobb om dagen. Arbetet med min dröm, Helsingborg Marathon, är både en passion och ett jobb. Men den har slukat mycket tid och framförallt mycket energi de senaste veckorna. Jag har haft en ständig oro i kroppen, något man kanske inte kommer ifrån som företagsledare/egenföretagare under tuffa perioder. Det sista jag har tänkt på innan jag somnat har varit jobb. Det första jag har tänkt på när jag vaknat har varit jobb. Och så har det varit sedan april månad. Träningen och familjen har gett mig balans, men tankspriddheten har börjat ta ut sin rätt på just dessa två fronter. Jag har inte hunnit med all träning jag hoppats på, inte all tid med familjen jag önskat och det jag fått stryka först i prioriteringslistan har varit mitt skrivande. Ett tufft beslut men nödvändigt. Men det har också varit ett beslut jag tagit för att jag vetat att det skulle vara tillfälligt fram till efter årets evenemang den andra september. Efter detta ska jag börja mitt skrivande igen på riktigt. Den största uppoffringen har varit boken som jag inte skrivit ett ord på sedan i april, när arbetsbördan ökat. Men nu finns där en större plan kring detta – mer om skrivandet i ett blogginlägg längre fram. Men sommaren med juli och augusti månad har inte varit månader som enbart varit tuffa, de har också bjudit på väldigt mycket fina stunder med familjen och i spåret. Jag har tränat bättre än någonsin och haft mer tid med familjen än vad jag haft på hela året. Mitt åtta veckors projekt höll sig i runt fem veckor innan jag fick trappa ner. En något ömmande rygg i kombination med tävlingar, semester och jobb gjorde att jag tappade från runt planerade 12-13 mil i veckan ner till 8-9 mil i veckan. Men grunden jag la de första fyra veckorna hade byggt en form som är riktigt, riktigt bra. Och examensprovet närmade sig – 10.000 meter i Trelleborg. Dagen D!

Veckan för loppet hade varit allt annat än optimal ur uppladdningssynpunkt. De första två dagarna tillbaka på jobbet efter semestern pyntade jag in 13 timmar per dag för att komma ikapp och dagen för loppet på torsdagen var hektisk. Kroppen orolig och ständigt stressad. Sen kom det. När jag hoppar in i bilen sitter Fredrik i förarsätet och Jeanette i passagerarsätet och ger mig en påse. På påsen en bild på Mo Farah och inuti en lapp med mina tänkta splittider, frukt, bars, dricka m.m. All oro och trötthet i kroppen sköljdes bort på två sekunder. TACK! Resan ner blev en perfekt nedvarvning från veckan och när vi hoppar ur bilen börjar jag få feeling. Tre sekundmeter vind, tjugo grader och sol. Men både temperaturen och solen var sakta på väg ner. Vid starten för vårt heat 20:15, kvällens sista, låg hela banan i skugga och vinden var nere på två sekundmeter. Vad kunde gå fel?


Uppvärmningen hade bestått av en kort jogg tillsammans med Fredrik och Lucas för att sedan springa mellan 200 m markeringen och varvpunkten rakt över banan och skrika Fredriks snittider under hans heat. Ivrig som jag var blev uppvärmningen lite lång totalt sätt och jag ställde mig på startlinjen med nästan sju kilometer i benen. Men känslan växte för varje minut som gick. Efter en total systemkollaps på Atea Kalmarmilen åtta dagar tidigare (skrev inte ens en race report för denna, besparade allmänheten en deppig läsning) hade jag bestämt mig att idag var dagen. I Kalmar hade fokus varit helt fel redan innan loppet. Jobb i huvudet och ingen energi i benen. Efter tre kilometer började kroppen stänga ner. Efter fem kilometer var jag slut och efter åtta kilometer i princip satt jag ner och sprang. Min enda behållning från loppet, förutom en trevlig resa med vänner, var att jag med en total kollaps sprang i mål på 36:55. Så jag tänkte, istället för att tvivla på all min träning och gå tillbaka till ritbordet så bestämde jag mig för att jag helt enkelt haft en dålig dag. Och det var en jäkla tur att jag gjorde detta. För när startskottet gick i Trelleborg var känslan magisk och farten jämn. Mycket tack vare en man – Mats Aaman.


Vi passerar första 1000 meterna på 3:29 – helt enligt plan för att nå det stora målet. Under 35 minuter har länge, länge varit mitt stora mål. En otippad vårdag i april i Malmö 2015 lyckades jag slita (yes, SLITA) mig i mål på 34:59. Den enda gången jag varit under 35 minuter på en mil. Sedan dess har jag varit i bättre form och gett mig på detta igen och bommat inte mindre än sju gånger. Men idag var det min dag. Jag kände det i hela kroppen när vi kom ner mot varvning och 1200 meter. Jag hade hamnat långt fram i ett stabilt pärlband av löpare som alla hade samma mål. Axel låg direkt före och farthöll exemplariskt, Mats Aaman låg direkt bakom mig och efter en andra kilometer på 3:28,9 var vi tre nu ensam klunga. Ett stabilt sub 35 tåg på väg mot en riktigt bra kväll. Götakompisarna hejar och peppar när vi efter sex varv och 2400 meter passerar varvning. ”Du ser stark ut Simon” hör jag min ”gubbe” säga. Jag ler och ger tummen upp, satan vad jag hade prickat rätt kille att räkna mina varv tänkte jag. Men jag vet också om att första 3000 meterna på ett 10000 meterslopp måste kännas lätta. De måste till och med kännas oförskämt lätta. Och första 5000 måste man flyta, även om det börjar ta emot. För kriget som väntar mellan 6000 – 9000 meter är inget att skoja bort, framförallt inte på bana. Där har du chansen att kliva av varje 400 meter och börjar du låta de negativa tankarna få övertaget så kan jag säga att det är kört. Den lilla rösten som säger åt dig att kliva av är jäkligt lätt att lyssna på. Men efter 2600 meter var det en annan liten röst som jag hörde. Mats Aaman. ”Vi börjar sacka” hörde jag honom ropa. Jag tittar på Axel framför mig och sen ner på klockan. Vad menar han, vi ligger rätt på? Mats går om och upp framför Axel och ökar farten. Luckan visar sig direkt och jag tvekar inte en sekund. Jag springer om och upp i rygg på Mats. Och visst hade han rätt. 3000 meter går in på 3:32,6. Snacka om erfarenhet. Med Mats i förarsätet jobbade vi igen de två sekunderna snabbt på ett varv och tappade samtidigt Axel. Men oavsett hur jämn farten var så kom känslan smygandes på en efter 4000 meter. Kriget närmade sig. 3:28,2 och BGs röst hörs högt och tydligt ”13:59 ni springer prick på!”. Benen var pigga, flåset likaså. Jag flöt lätt och fint bakom Mats som inte visade en tillstymmelse till trötthet varken i steg eller hållning. Så varför oroade jag mig? För att det började hända saker i huvudet.


5000 meter passerades på 17:30 – exakt 3:30/km. Jag sneglar på klockan vid passeringen men visste om att jag inte hade något att oroa mig för så länge Mats låg framför. Men jag kände att mitt huvud började spöka. Jag hade inte slitit en meter hittills under loppet. Jag hade flutit på i jämn och fin fart med bra pepp och en stabil kropp. Men nu kom tankarna snabbt när vi närmade oss 6000 meter. ”4 km kvar, det klarar jag aldrig”. ”Ska jag inte bara släppa och sänka farten, jag kommer ju ändå in på en bra tid”. ”Jag har mycket att tänka på nu, alla skulle förstå om jag kliver av”. Men varje gång jag kom ner till långrakan och varvning påmindes jag om varför jag gjorde det. Fredrik, Björn, Anna, BG, Jeanette m.fl. stod och hejade, peppade och ropade på mig. Jag tänkte tillbaka på all träning jag gjort och någonstans kändes det som att detta var sommarens sista chans att klara målet. För när det väl närmar sig Helsingborg Marathon försvinner träningen och formen går ner i en dipp under några veckor. Var det något tillfälle jag skulle klara mitt stora mål så var det NU. Och jag hade ju faktisk bara…. Jag räknade varven. 7 varv kvar och 2800 meter kvar! Men nu var jag trött i huvudet. Det enda som jag lutade mig tillbaka på var att benen och flåset faktiskt inte var slut. Jag sprang på i en helt jämn fart och jag hade fortfarande inte börjat slita. Det enda som gjorde att jag ville kliva av eller sänka farten var mitt huvud. Jag började fokusera på varje 200 meter, aldrig längre. Häng kvar i rygg i 200 meter bara. 8000 meter passeras på 28 blankt. Vi var helt enligt plan. Och nu bestämmer jag mig. Trots att det enda i mitt huvud som cirkulerade var att jag skulle kliva av så ber jag min inre röst att vänligt men bestämt att dra åt helvete. Är det en sak jag lärt mig om mig själv när det gäller tävling på bana så är det att jag är en jäkligt stark finisher. Och att jag är ruskigt bra i man-mot-man löpning. Så när vi kommer ner och ska passera 8600 meter, fyra varv kvar, så går jag helt sonika om och går upp och drar. 9000 meter passeras på 31:29 – en sekund tillgodo. Och nu, äntligen kommer tanken. ”Jag kan klara det”. Ner mot varvning och två. varv. kvar. 800 meter. Och som en skänk från ovan kommer repliken från min varvräknare.

”Simon, du ser stark ut”.

Slutet närmar sig! Tack Jeanette för alla fina bilder från loppet


Jag slår ett snabbt öga bakåt innan jag ökar stegfrekvensen. Armarna hjälper till och pendlingen ökar. BG Skriker på mig när jag kommer bort på långrakan. Nu går det fort. Jag tänker på hur många gånger jag sprungit intervaller och tävlingar på Heden i Helsingborg där jag slitit, verkligen SLITIT med 800 meter kvar. Idag var inte en sådan dag. Jag kände mig istället rätt pigg. Jag slår ett öga på klockan med 500 meter kvar. 100 meter senare hör jag klockan ringa och jag ser att jag ligger 5 sekunder under målet. Jag har detta!! Jag tar ett snabbt beslut och drar upp farten rejält. När klockan ringde så bestämde jag mig att jag ville ta in detta ögonblicket. Jag ville dra upp farten till den nivån att jag skulle kunna sänka den igen under sista 100 meterna och bara ta in stunden. Och när jag kommer ner i kurvan och markeringen för 9900 meter tittar jag på klockan, 34:26. Jag har 33 sekunder på mig att springa 100 meter. Jag fixade det! Jag skriker rakt ut av lycka. Fredrik, Björn och Anna skriker också. Jeanette hejar och jag sträcker upp armarna i luften och skriker igen. Jag springer över mållinjen med ett leende samtidigt som jag tackar gudarna att jag slipper springa ett endaste varv till. Jag lägger mig ner och Fredrik är framme och gratulerar. Jag tittar bak på upploppet. Tittar bak på de senaste 2,5 åren av slit, träning och tvivel på mig själv. Mina 34:59 i Malmö har gäckat mig. Var det bara tur? Skulle jag aldrig komma under 35 igen? Jag kanske inte har det i mig. Men efter 25 varv runt banan på idrottsplatsen i Trelleborg hade jag äntligen bevisat för mig själv att jag faktiskt är rätt bra. Till och med jäkligt bra. Jag skrattar och tänker att det var tur att jag klarade det. Annars hade kylväskan med bubbel i Fredriks baklucka känts riktigt dumt att jag tagit med.

Bubbel på väg hem!


Efter loppet var den första personen jag gick fram till Mats Aaman. Jag tackade honom och sa att jag är skyldig honom en tävling med draghjälp i 6000 meter. Han såg ärligt glad ut för min skull och tackade för sällskapet. Jag beklagade att jag inte kunde hjälpa till och dra tidigare men jag ville inte sänka farten för oss. Men han var tacksam att det var någon mer som hakade på. Han kom också in under 35 och var nöjd. Vi lämnar Trelleborg med tre pers av tre möjliga i bilen. Fredrik sprang solo sista 8000 meterna i sitt heat och persade med över 50 sekunder på 38:30. Supertalangen och världens ödmjukaste kille, 16-åriga Anton, gjorde 35:31 (Samma Anton som jag hade sällskap med i Lund på 3000 meter tidigare i sommar). Det innebär att både Anton och Fredrik sänkt sina milpers med runt 4 minuter under det senaste året. Rätt imponerande! Och jag, ja jag har sänkt mitt pers med 11 sekunder på 10 km. Men de 11 sekunderna är viktiga för mig. För de symboliserar mer än bara en tid. De symboliserar att jag, och alla andra, kan nå precis hur långt man vill med rätt fokus, dedikation och vilja. Och framförallt med hjärta och vänner som ger en energi.


 Med dessa ord laddar jag nu för nästa stora mål – Helsingborg Marathon om 20 dagar. Inte som löpare utan som tävlingsledare. Hoppas vi ses på startlinjen (och i målfållan)!

/ Han som kutar fort