”Vad gör jag här?”. Tankarna fladdrar runt när klockan slår 18:20. Det är fredagkväll och 18 herrar står och gungar på startlinjen till 5.000 meter i hårt regn på Hedens IP i Helsingborg. Denna ständiga ångest innan tävlingsstart, ska den aldrig gå över? Sen går startskottet. Som kor på grönbete släpps adrenalinet ut i hela kroppen och vi trycker ifrån på tartanen. Och nu vet jag vad jag gör här. Jag är här för att springa snabbare än någonsin.

Den ständiga ångesten innan start

400 meter. Runt, runt, runt i 12,5 varv. Varför? Det är både lätt och svårt att förklara. Varför dras man till att göra detta en fredagkväll när man lika bra hade kunnat ligga hemma på soffan med fredagsmyset uppdukat. Istället dras man i någon form av självspäkande anda till banan. Men de senaste åren har dragkraften funnits där. När jag sluter ögonen är det just detta jag ser – tredje kurvan på Heden. Och längtan efter att springa snabbare än någonsin. Och vet ni vad? Plötsligt händer det.

Målsättningen inför Öresundsspelen och 5.000 meter var ödmjuka. Ett delmål mot det riktigt stora målet – sub 35 på 10 km och långsiktigt kanske sub 34. Efter del fullkomliga krossen i Ystad var det dags att landa, att plana ut och att etablera mig på sträckan 5.000 meter. Mina förhoppningar var att kunna ha en liknande känsla på Öresundsspelen som i Ystad och en tid runt 16:40 – 16:45, dvs. runt 3:20/km. Jag hade ärligt talat inte en tanke på att det skulle kunna gå ännu snabbare än i Ystad. För det hade trots allt varit det perfekta loppet. Och träningsveckan sedan dess har färgats av en öm ländrygg och något försiktigare pass. Så när vi stack iväg i regnet ställde jag snabbt in autopiloten på 3:20/km och hoppades på det bästa.

3.000 meter passeras och så även varvning av Fredrik. Hann med ett snabbt ”bra jobbat” som Fredrik tolkade som ”inte så bra jobbat”…

Klungorna utkristalliserar sig direkt. Jag hojtade till Lucas framför att släppa den främre klungan, det går för snabbt. Vi ligger rätt på det sa jag när vi passerade 200 meter på 39 sekunder. Runt fem löpare drog ifrån oss några meter och framförallt två stycken längst fram började försvinna iväg. Jag och Lucas höll huvudet kallt och låg kvar i våra tänkta 20 sekunder per hundring. Lucas drog och farten var jämn. Någonstans runt 800 meter bytte jag av honom och gick upp. Vi såg nu att klungan framför oss hade avstannat i fart och 1.000 meter klockar vi in på 3:19,94. Sex hundradelar för snabbt, helt ok. När vi kommer ner till 1.200 meter är vi ikapp klungan framför. Nu ligger vi i ett pärlband med fem löpare, alla avvaktande, strategiska och inne i zonen. Andra kilometern i princip samma som första och 3:20. Sen kommer det som vi väntat på. Ner i fjärde kurvan och passering för 2.100 meter lägger Halmstadlöparen Simon Ottosson in växeln och snabbt bildas en lucka på tre meter, fyra meter, fem meter. Det är nu eller aldrig. Benen känns bra, kroppen vill och huvudet är med. Jag lägger i min växel och springer om tre löpare och är efter 200 meter direkt i rygg på Simon. Jag slår ett snabbt öga bakåt och ser att några försöker täppa luckan bakåt men inte alla lyckas. Farten hålls uppe och vi passerar 3.000 meter på 9:54 (tre sekunder över mitt pers på 3.000 meter när säsongen började) och senaste kilometern på 3:14. Jag var nära att släppa ryggen här när jag hör någon av tränarna i publiken skrika ”Kom igen, det är NU loppet börjar!”. Ta mig fan. Han har rätt. Jag tar sex snabba korta steg och nu är jag med i matchen igen.
Simon hade kommit fram till mig på uppvärmningen med orden ”Bra blogg!” (Tack! hoppas du läser detta!). Det gav mycket energi och tog bort en del av anspänningen inför starten av loppet. Vi snackade lite och jag svarade att vi kanske skulle ses under loppet. Och visst gjorde vi det för helt plötsligt var det bara vi två. Ett tvåmannatåg på väg mot en rätt bra tid. När vi kommer bort mot långrakan och markeringen för 1.200 meter kvar av loppet inser jag det plötsligt. Herre gud. Är det bara tre varv kvar? Jag kände efter. Benen pigga. Flåset bra. Huvudet – starkt som en oxe. Jag går om i kurvan vid 1.100 och hojtar att nu kör vi järnet! Farten går nu snabbt upp när vi passerar 4.000 meter och senaste kilometern på 3:17.

Nu började det gå undan med runt 800 meter kvar


När vi kommer ner till målet och har 800 meter, två varv kvar, har det fortfarande inte börjat göra ont. Jag ökar. Benen känns magiskt fräscha och när vi kommer upp på långrakan vet jag att om det är någonstans jag ska göra rycket så är det här. In i tredje kurvan känner jag att det går undan. Då hör jag det. Det som jag varit nervös för hela loppet. ”Kom igen Lucas!”. Slår ett öga över axeln när vi kommer ner mot målet och klockan ringer för sista varvet. Lucas. Han är på väg som en ångvält rakt mot min rygg. Scenariot man aldrig vill ha. OK Junior, vi kör.

Med 250 meter kvar är farten nere i någonstans runt 3:00/km. Lucas passerar mig på höger sida. Jag skriker ”bra jobbat!” till honom och tänker att jag släpper honom. Men när han gått om passerar vi 200 meter kvar och jag tänker på alla gånger jag släppt ryggar. Inte vågat pressa det där sista och faktiskt utmana kroppen. Jag suckar inombords och tänker än en gång ”vad gör jag här?”. Jag släpper inte. När vi kommer ner med 120 meter kvar släpper jag lös all den sista kraften jag har i kroppen. Nu gör det ont. Riktigt ont. Jag passerar Lucas på upploppet med 80 meter kvar och hör att han är slut. Han har gett allt för att hinna ikapp och där finns inget kvar till spurten. Jag trycker på allt vad jag har och känner mjölksyran sprider sig i hela kroppen. Låren, armarna och vaderna. Jag passerar mållinjen som fyra på tiden 16:15 med en sista kilometer på 3:04. Det har aldrig gått snabbare än vad det gjorde idag – score!

I mål! Tre pers, Jeppe, Fredrik och jag.

Bromance på hög nivå…

Efter målgång låg jag och kved i gräset någon minut innan smärtan lagt sig. Reste mig upp och peppade Fredrik som på upploppet grinade hårt (äntligen!). Även han på ett fint nytt pers på 18:47 och har haft en snabb och häftig utveckling! Självklart firade vi med en (OK ganska många) pärsbärs på kvällen. På joggen tillbaka hann vi gå igenom loppet in i minsta detalj och känslan för bägge var magisk. Precis som det ska vara en regnig fredagkväll på banan i Helsingborg.

Uppladdningen dagarna innan i skärgården. Inte fel!

Elliot hängde med på sista kvalitetspasset inför loppet och körde 6 x 100 meter backe på egen hand!

Och sista kvalitetspasset för farsan blev klassiska 10 x 250 meter backe på ”banken”

En kvällsrunda i skärgården blev det också

I skrivande stund har hela familjen vaknat och helgen har precis börjat. Jag har hunnit jobba några timmar imorse och Lisa ska jobba några timmar nu medan jag och grabbarna åker iväg på äventyr. En ömhet i kroppen har infunnit sig men benen känns fortsatt pigga. Igår hade jag ett grymt race och även sju kilometer vid lunch med en privatcoachning. Min tanke om att jag funkar bra med hög mängd verkar fortsatt fungera bra men balansgången är tuff och linjen är tunn. Nästa inbokade tävlingar är Kalmarmilen 2/8 och 10.000 meter den 10/8. Men någonstans däremellan hoppas jag på att hitta ett formtest i form av en 10 km tävling eller tävling på bana. I juli månad är min förhoppning att jag kontinuerligt ska fortsätta blogga. Om boken, livet, löpning och karriär.

/ Han som springer snabbare än någonsin

PS. Kudos till BG som gissade fel på min sluttid inför loppet. Med nio hundradelar. Rätt hyfsad gissning!