”Inga fötter över linjen!”. Jag tittar ner mot kurvan. Handen på klockan, redo att trycka igång. Vinden blåser hårt i ansiktet. Jag blickar ut mot havet där vågorna slår hårt och känner ett inre lugn. PANG! Startskottet går och jag trycker ifrån. Idag är det min dag.

Tidigt in i projektet med att bli snabbare än någonsin hade jag prickat in detta loppet som ett delmål på vägen och ett bra formtest. Så när Jag, Anna, Björn, Fredrik och Daniel sätter oss i bilen ner till Ystad 17:30 på onsdagskvällen var jag rent ut sagt sjukt taggad. Jag hade haft ångest i nästan tre dagar över loppet men också bestämt mig för att detta skulle bli en milstolpe i min träning. Detta skulle bli kvittot på tiden och slitet jag lagt ner. Huvudmålet var att gå under 17 minuter men för att vara ärlig kändes det defensivt. Lars är alltid på mig att jag siktar för lågt på banloppen. Så jag satte målet lite högre. Utgångsfart 3:20/km och 16:40 fick bli målet. När vi kommer fram till Sandskogens IP, beläget precis vid havet, och vi kliver ut ur bilen kommer shocken för hela gruppen. Det blåser. Rejält. 10 sekundmeter och uppemot 16 i byarna. Men det är ovässentligt för mig. För någonstans vet jag. Jag VET att det inte spelar någon roll. För idag är det min dag. Det är inga vindar som ska sätta stopp för mig. Idag ska jag flyga.

Efter uppvärmningen känner jag fortfarande mig lugn. ”Idag är jag stark”. Mantrat sitter i bakhuvudet. Stegringarna känns lätta, pulsen rusar inte och benen är pigga. Vi hejar på alla klubbkompisarna i heaten innan. Många påtalar vinden. Sned motvind på ena långrakan, sned medvind på andra. Men i kurvan? Där är det jäkligt tufft. Jag slår bort detta, jag håller mig till planen. Med 6 minuter kvar trär jag på mig tävlingslinnet och joggar bort till starten som på 5.000 meter är på motsatt sida av mållinjen på banan. Time to fly.
Vi kommer iväg prick på utsatt måltid, 40 sekunder på första 200 meterna. Jag har glidit in direkt i rygg på Mikael Stagling och steget känns oförskämt lätt. Ett långt pärlband börjar forma sig och alla har en ”egen funktionär” som ropar peppande ord och håller räkningen på ens varv när man kommer ner mot mållinjen. ”Bra Simon! 12 varv kvar!”. Motvinden kommer i tredje och fjärde kurvan men den stör mig inte. När vi sprungit 400 meter går jag om Mikael och hojtar att jag kan dra. Klubbkompisarna Josef och Mikael ligger direkt i rygg och nu känner jag den. Pulsen och steget. The pain train has departed. Och som jag har längtat.

Vi passerar 1.000 meter på 3:20,01. En tiondel av måltiden och känslan är löjligt lätt. Jag ropar bak ”3:20, prick på!”. Men nu händer det något. Killen framför börjar sacka lite. En just då öppnar sig en obetydlig lucka på runt 5 meter mot fyra löpare framför oss. Men alla som sprungit lopp på bana vet vad detta innebär. Det är ett vägval. Antingen springer du upp och stänger luckan, eller så riskerar du att hamna i ”en bakre klunga”. Jag tog beslutet blixtsnabbt och sprang om löparen framför och la mig längst bak i den främre klungan . Smart move. 600 meter senare var luckan bakåt 20 meter. 200 meter senare var den 25. 2.000 meter passerades med 3:17 på kilometern. Känslan var fortfarande riktigt bra. Nästkommande 1.000 metern bara flöt jag i rygg. När vi närmade oss 3.000 meter dök det upp en ny lucka. Jag tog ett steg upp framför löparen och stängde den igen. En till som föll bort. När vi passerade 3.000 på 9:57 hade den senaste kilometern gått på 3:20 och nu hade vi bara 2.000 meter kvar. Vid det här laget hade jag slutat tänka tanken ”när kommer det börja bli jobbigt?”. För jag insåg att idag kommer det inte bli särskilt jobbigt. Vad var då det enda som fanns i mitt huvud just där och då? Att passera löparen framför – Henrik Nord.

Henrik steget före på 1500 meter

Med 3.000 meter sprungna blickar Henrik Nord snabbt över axeln bak på mig. Sen tittar han snabbt igen men håller kvar blicken. Jag vet inte vad han tänker men känslan säger mig att den var något i stil med ”är HAN bakom mig?”. Jag tänker på vad Erik skrivit till mig strax innan start. ”Ta rygg på Ystad-killen. Våga. Gå om med ett varv kvar”.  ”Ystad-killen” Erik hänvisade till var Henrik Nord. Vi har en intressant relation till varandra, utan att ens känna varandra. Hur då? Jo, de tre senaste tävlingarna vi sprungit tillsammans har han varit strax före mig på samtliga. Först på 3000 meter i Lund –  Henrik Nord två placeringar och 15 sek före. Sen på Hildesborgsloppet – Henrik Nord en placering och 10 sek före. Sist nu i söndags på 1500 meter på Heden – Henrik Nord en placering och 1,5 sek före. Idag hade jag bestämt mig. Idag skulle jag vara före! Så Henrik om du läser detta – tack för grym draghjälp och jag hoppas att vi får fler fighter på banan snart! För med 1200 meter kvar gick jag om Henrik och hans Ystad-kollega och rakt upp i rygg på min klubbkompis Daniel Ekholm. Jag hojtar till Daniel ”Bra jobbat, nu kör vi!”. Han vinkar förbi mig men jag säger att jag inte kan än och han ger tummen upp. När vi kommer ner till 4.000 meters passeringen hade den senaste kilometern gått på 3:17 och här springer jag om Daniel i kurvan i motvinden och hojtar att jag kan dra sista biten. Scenariot var absurt. Jag var liksom inte trött än. Så när vi kommer ner till mållinjen och ”min funktionär” skriker ”Bra Simon! 2 varv kvar!” så tänker jag att vafan nu kör vi. Jag ökar upp farten och äntligen börjar smärtan slå in. När jag kommer ner och klockan ringer för 400 meter och ett varv kvar skriker klubbkompisarna från sidan. I en halv sekund  går allt i slowmotion och jag tar in det. Fy fan vad jag älskar detta.

Mike Bakker var en av klubbkompisarna vid sidlinjen som plåtade och hejade!


Jag ökar farten på bortre raksträckan. 200 meter kvar. Nu låter jag andningen bli okontrollerad. 100 meter kvar. Jag låter armpendlingen tappa karaktär. 50 meter kvar. Jag tittar på klockan längst borta på hörnhuset på Sandskogens IP. Jag inser att jag kommer gå under 16:30. Jag knyter näven och skriker ”JAAA!”. Blundar och glider över mållinjen på 16:26. Sista kilometern på 3:11, totalt 3:17 / km i snitt och pers med 47 sekunder. Jag har precis gjort mitt livs bästa lopp, både tidsmässigt och i avseende känsla i kroppen. Och det bästa av allt? Jag tänker att 15:59 är inom räckhåll.

Inväntar officiella resultatet men mycket nöjd med tiden!


En helt fantastisk dag och nedjoggen i solnedgång i Ystad var magiskt. Inte bara för att det var otroligt många klubbkompisar på plats som peppade varandra, hejade och stöttade utan för att jag faktiskt kan säga att jag är sjukt stolt över mig själv. Ja, det får man faktiskt säga. Jag har lagt ner mycket tid, svett och tårar för att nå denna punkten och dagens lopp var ett väldigt, VÄLDIGT stort steg framåt för mig. Det är också jäkligt kul med ett kvitto och en bekräftelse på att min satsning på mig själv och ”mitt eget” träningsupplägg faktiskt var rätt och funkar. Jag är nog mer motiverad än någonsin att köra på med tävlingar på bana och 10 km landsväg och längtar efter en chans att få testa på den dubbla distansen mot det som jag körde idag. Ikväll har jag firat med pärsbärs i bilen på vägen hem och aningen för mycket godis och en fin whiskey samtidigt som jag skrivit denna race report. Detta är en viktig del i min träning och mål – The Reward. Ikväll firar jag men imorgon är det rakt på det igen och vidare med träningen mot bättre tider. Nästa tävling blir en ny 5.000 meterstävling på Öresundsspelen om nio dagar i Helsingborg. Mitt mål där är inte att göra en ännu bättre tid utan det är samma utgångspunkt som på dagens tävling – 3:20/km. Det viktiga för mig nu är att vidhålla och ”etablera” min form. Det är en viktig del och inte bara konstant satsa på att bli snabbare och snabbare. Man får aldrig bli girig med utvecklingen utan kroppen måste få landa också mellan varven och loppen. Men att det kommer att gå snabbare, det är jag helt övertygad om. 2017 är mitt år!

Nerjogg i solnedgången i Ystad


Tack för all pepp och hejarop längs vägen, det betyder mycket!

/ Han som svävar på moln