52, 53, 54, 55, 56! Jag ger en knappt synlig nick till BG som skriker tiderna vid 1000-metersmarkeringen. Än så länge har jag flutit fram, farten har varit bra och det har känts lätt i benen. Men nu börjar jag flåsa högre. Benen är inte lika lätta och armpendling ökar. När jag passerar tusen meter på 2:56 har jag bestämt mig. Jag ska passera trean, jag behöver bara rätt lucka. När klockan ringer för sista varvet – 400 meter kvar – är jag direkt i rygg. Sorry kompis, idag är det min dag.

Mitt i satsningen att bli snabbare än någonsin med en hög veckomängd dök 1500 meter på heden upp. Jag anmälde mig efter drinkkväll med Fredrik och Jeanette. Sen taggade jag Fredrik på Facebook. 7 min senare var han också anmäld. Så kan det gå! Variation i träningen är viktig nu och jag behöver få upp farten. 1500 meters smärta kändes helt rätt. Just då i alla fall.
Uppvärmningen kändes seg. Benen var som två kylskåp. Men är det en sak som jag lärt mig med tävlingar på bana är att jag i princip aldrig känner mig ”i form” eller ”lätt” när jag värmer upp. Det är bara att acceptera och sluta gnälla om det. Trots långpasset på 30 km dagen innan och 160 km de senaste sju dagarna började en märklig tanke dyka upp. ”Tänk om jag skulle slå pers?”. Sen skrattade jag. Det hade ju varit absurt. Jag har ju inte farttränat i detta tempo sedan i vintras. Men ändå… tänk om jag skulle persa….

Fredrik gör en kanondebut på 1500 meter!

Jag springer över gräsmattan och hejar på Fredrik. Han passerar 300 meter på 54 sekunder, emot all rim, ranson och plan. Så jäkla gött. Man måste älska en debutant på 1500 meter som vågar! Fyra minuter och fem sekunder senare passerar han mållinjen med rejält stumma ben. När han skulle anmäla sig veckorna innan gissade vi sluttid. Konstaterade att 4:59 är ett rimligt mål. Fredrik sprang in på 4:59,7. Snygg debut!

 

Jag sitter bredvid banan strax innan jag ska starta. Jag tar på mig spikskorna och stannar upp när jag kommit halvvägs. Jag suckar och accepterar den kommande förnedringen. Erik kommer att skratta åt mig när han ser att jag har strumpor OCH spikskor. Det kanske låter konstigt att detta skulle vara något roligt. Men det är i löparvärlden ungefär som att ha strumpor i sandaler i den civila världen, om jag förstått det rätt. Nåväl. Jag ställer mig upp och startfältet räknas upp. Jag har dålig koll på resten av löparna men hamnar bredvid klubbkompisen Neil som jag på träning ligger rätt jämnt med på intervallerna. Alltid något. ”På era platser!”. Jag går fram till linjen och tar reflexmässigt upp höger hand mot vänster hand för att förbereda starten på klockan. Sen kommer jag ihåg att jag bestämt mig för att springa utan klocka. ”WTF?” tänker ni som känner mig. Och ja, precis så är det. Jag tänkte att detta vore den perfekta tävlingen att faktiskt strunta i klockan. Lyssna på kroppen och bara flyt….

 

Startskottet går och jag kommer iväg snabbt. På 1500 meter är det viktigt att komma upp en bit i startfältet direkt för att undvika trängseln i kurvan ner mot målet/varvning. Jag hamnar direkt i rygg på Stagling som jag gissade siktade på en tid runt 4:30 – samma som mig. 4:30 innebär 3:00/km och det är en magisk gräns för mig som jag inte ville missa. Med tre 1500 meters lopp gjorda förr på 4:46 (2014), 4:29 (2016) och 4:24 (2016) hade jag hittat en gräns på 4:30 som jag gärna ville fortsätta att hålla mig under. Jag känner instinktivt att det går för fort när jag tar rygg på Stagling. Pulsen går snabbt upp och benen är igång. Känslan är dock inte så trög som jag trott och efter 300 meter och passering vid målet har vi exakt tre varv kvar, 1200 meter. 

Första varvet känns alltid lätt… foto: Thomas Månsson


Jag känner mig pigg. Jag har hittat rytmen och kroppen känns bra. Två löpare stack iväg hårt direkt vid starten. Framför Stagling i det ca 10 man stora heatet fanns två löpare till. Luckan framåt började sakta att skapas och jag har två val. Hänga med eller ligga lågt. Det var aldrig några tveksamheter. När vi rundar kurvan och kommer ut på bortre långsida får jag vinden i ryggen och går om Stagling. Innan vi går in i nästa kurva lägger jag in en kort sprint och passerar ytterligare en löpare. Jag ligger nu främst i vår klunga med totalt tre löpare före. Ettan har seglat iväg, tvåan är långt fram men trean ligger inte mer än 20 meter före. BG Skriker i kurvan ”500 meter på 1:38”. I princip prick på den farten jag sökte. Vi kommer ner vid målet och två varv kvar. Benen känns helt fantastiska. Att det sitter 16 mil i dem de senaste sju dagarna känner jag ingenting av, inte just där och då. 

Andra varvet, fortsatt lätt!


Flåset är också bra och när jag kommer bort på långsidan slår jag ett öga bak. Nu ligger jag 20 meter före klungan. Jag blickar fram och har nu bara 15 meter fram till tredjeplatsen. Jag ökar sakta upp stegfrekvensen. I kurvan ner mot långsidan är jag ikapp honom. BG skriker peppande ord och jag passerar 1000 meter på 2:56. Helt magisk känsla. Att passera 1000 meter under 3 minuter och känna att det känns bra. Det kunde jag inte i mina vildaste fantasier trott att jag skulle klara för fem år sedan. Vad fan, inte ens för tre år sedan. Jag ligger direkt i rygg och klubbkompisarna vid sidan av banan skriker för fulla halsar när vi kommer ner mot mål. Här är ögonblicket som jag längtar efter varje gång jag går på banan för en tävling. Ljudet av klockan, ett varv kvar.

 

Det bästa av allt, när klockan ringer! Foto: Sophie Pettersson

Jag lägger in stöten direkt efter kurvan. Med 250 meter kvar lägger jag i nästa växel och han kan inte svara direkt. Men 1500 meter är förrädiskt. Släpper jag på gasen nu så finns det en risk att han kickar in på upploppet och spurtar om. Varenda cell i kroppen skriker att jag ska stanna, sluta, allt börjar göra ont. När vi går in i kurvan lägger jag in sista växeln INNAN vi kommer ut på målrakan. Jag vet om att det kommer göra ont. Men jag vet också om att det är min bästa chans att slippa en upploppsduell. När vi passerar strecket som visar 150 meter kvar trycker jag ifrån för kung och fosterland. Direkt får jag en lucka på 7-8 meter. När vi kommer ner på upploppet och 80 meter kvar känns det som en evighet tills vi är i mål. Jag känner att det börjar svida och bränna i armarna. Möjlksyra. I armarna. På grund av kraftig armpendling. Känn på den!

 

Högst upp på pallen i min klass!

Jag ligger och vänder mig av smärtor i gräset. Lungorna känns som att de ska explodera och det bränner under bägge fötterna på grund av friktionen mellan strumpa och sko (grattis Erik.). Tredje plats totalt och nytt pers på 4:22,8 – DEN KÄNSLAN!

 

Ett extra tack för dagen går ut till min kära mamma. Lisa var iväg och jobbade hela dagen, då hängde mamma med och var med barnen på Heden i nästan tre timmar med jag funktionärade och sprang. Det var också väldigt härligt att ha kidsen på plats när jag kutade. Jag lyckades få upp en tumme i luften till Elliot under första varvet, sen blev det mer fokus på loppet. Elliot var en ren fröjd att se under de olika heaten. Han hejade och klappade vilt på samtliga löpare, allt för att ge dem en extra boost under loppet. Värderingsstyrd precis som sina föräldrar. Leo klättrade mest rundor på läktaren och lekte med sina bilar. Hans tid kommer sen!

 

Senare på kvällen kände jag suget. Efter pepp från demoncoachen Lars fick jag tummen ur och anmälde mig till DM i 5.000 meter i Ystad den 28/6. Jag har aldrig sprungit en 5.000 meterstävling fullt ut och känner mig riktigt laddad att testa. Hoppas på fina förutsättningar och pigga ben…

/ Han som behåller strumporna på