”Kom igen! Topp-10!”. Topp-10. Kunde det stämma? Med 1,5 kilometer kvar var inte huvudet helt skärpt. De sista kilometerna på Malmöloppet hade lett en genom city på kullersten, ut i motvinden på gatorna och Jag började räkna hur många jag sprungit om sedan starten. Jo han hade nog rätt. Nu var med andra ord inte läge att ligga på latsidan. Nu kör vi!

Dagen innan loppet kom jag inte ut på någon runda. Då känner man sig smutsig när de andra springer förbi en på lunchlöpningen!


När starten gick försvann snabbt ryggtavlan på Jesper Van der Wielen. Sarah Lahtis kille och tillika landslagslöpare i Nederländerna tog dagens tävling som ett tröskelpass. Härligt… Vi springer ut från ”tallriken” och genom Pildammsparkens lummiga miljöer. Jag tittar framför mig och slår en snabb räkning. Ca 15-20 löpare. När jag tar de första stegen ut på gatan börjar klungorna kristallisera sig. Jag ligger i ett behagligt tempo men får då syn på Eriks rygg som jag hade tänkt hålla. Han ligger i klungan före mig och avståndet börjar sakta men säkert att öka. Jag drar en djup suck. Sen går jag upp först i min klunga och springer över de närmsta 200 meterna ikapp Eriks klunga på fyra löpare. Jag glider upp bredvid Erik. ”No guts no glory, eller hur”?

Jag och Erik tränar bra ihop och kan på längre distanser ge varandra bra sparring. Här som farthållare på 40 minuter på varvetmilen i mars


Vi passerar skylten för kilometer 1 på 3:29,7. Right on track. Eriks flås har låtit oroväckande tungt redan innan passeringen och jag ligger nu främst i vår klunga och drar. Vi fortsätter några hundra meter och svänger sedan ner mot Ribban och en lång raksträcka längs havet. Erik skriker bakom mig ”Kör!” och jag märker att jag dragit iväg runt 20 meter från klungan. Jag hinner fundera. Är detta ett idiotdrag? Kastar bort tankarna Och fortsätter på i min takt men ligger helt plötsligt själv. Farten är jämn strax över 3:30/km och känslan i benen är bra. Jag får hejarop från familjära ansikten och när vi kommer ner på strandpromenaden kommer en bris av sned medvind. Tacka gudarna.

På framfart!


Benen känns lätta just denna dagen, trots de höga mängderna kilometer de senaste två veckorna. Solen gassar i ansiktet men det stör mig inte. Jag har blicken fäst på klungan runt 150 meter längre fram och jag har gått in i min bubbla. Jag tänker liksom inte, jag bara kör. Klungan längre fram kommer inte närmre men flyter inte heller längre ifrån. Bakom mig har löparna tappat och jag inser här att jag förmodligen fortsatt har ett antal kilometer sololöpning framför mig. I detta läge är det alltid svårt att pressa farten. Men dagens mål är inte att pressa farten, det är att flyta i bra fart. Jag passerar 3, 4 och rundar upp mot halvan och springer under 5 km-bågen på 17:48, 3 sekunder av min tänkta plan (som var 17:45). Inför loppet hade jag kikat igenom resultaten från föregående års lopp och en röd tråd i tiderna hos topp-20 löparna var att de samtliga tappade mellan 15 – 40 sekunder på andra halvan. Benen kändes pigga och huvudet var med mig idag och dagens mål på under 36 med en bra känsla fanns helt klart inom räckhåll. Jag hade exakt 18 minuter och 11 sekunder på mig att ta mig in i mål. Enkelt. Eller?

Som alltid, full fokus på klockan 😉


Banan börjar efter kilometer 5 bli betydligt mer varierande. Genom mindre parker med skurar av peppande åskådare tog oss rundan genom delar av Malmö jag inte sett förr. In vidare i centrum, över torg och ut i motvinden på de större vägarna. Variationen i banan är ett välkommet inslag och ger avlastning för fötterna och musklerna. Men man tappar också lite fart och kilometer 5-7 görs på runt 3:38/km. Jag hinner ikapp en löpare jag länge närmat mig vid kilometer 7,5. Jag lägger mig bakom runt 100 meter och vi morsar på varandra. Han signalerar och glider ut så att jag  kan passerar honom på insidan. Jag glider om i kurvan i en av parkerna och hojtar att jag kan dra en bit. Han svarar att han inte vet om han orkar hänga med men jag säger åt honom att vi hjälps åt, det är bara att hänga med! Han tappar lite mark fram till 8 kilometer men biter sig ändå fast inom räckhåll. Jag älskar den kämpaglöden i löpning! Efter åtta kilometer är vi än en gång inne i parkerna och nu känns det som att jag ska fixa detta på ett bra sätt. Värmen har känts av under loppet men inte påverkat mig något avsevärt. Men även om jag inte brukar dricka något på 10 km-lopp saktar jag ändå ner och tar en klunk vatten vid 7,6 kilometer. Jag kände mig rätt matt ”i huvudet” och jag vet att detta är ett resultat av värmen. Så fort jag fick i mig vätskan kunde jag sakta öka upp igen. Jag tittar på klockan, bara 2 km kvar!

Inget att spara på med 800 meter kvar!


Nu börjar trycket i benen försvinna. 1,2 kilometer kvar, tre varv på heden. När det börjar närma sig mål på millopp brukar jag jämföra med hur många varv det är på klassiska 400-meters banan ”Hedens IP” i Helsingborg. Tre varv… Ingenting, det fixar jag! Jag får hejarop när jag springer ner genom tunneln. ”Kom igen Simon! Öka! Tack för hjälpen som farthållare på varvetmilen!”. Vilken boost! Kämpar upp en tumme i luften men orkar inte skrika något. Med runt 800 meter kvar börjar jag känna igen mig. Vi kommer ut ur centrum och jag ser hörnet på pildammsparken. Låren har hållit ihop det bra under loppet och stänger inte heller ner nu när vi närmar oss slutet. Däremot känner jag att idag kommer det inte att finnas något riktigt ”tryck” i benen för att öka. Jag ligger runt 15 meter bakom en löpare och jag tänker på vad jag hört 700 meter tidigare. Topp-10. Måste ikapp. Sara Freij tjoar på mig att jag håller bra fart. Jag ger en tumme upp men kroppen sliter nu. Jag tittar på klockan, 34 minuter 48 sekunder. Jag börjar känna mig något stressad. Kommer inte upploppet snart? jag har bara 71 sekunder på mig!

Vi rundar hörnet och äntligen uppenbarar det sig – målet! Både jag och löparen framför påbörjar fartökningen. Publiken skriker, alla älskar en upploppsduell. Jag trycker och trycker men benen är tröga nu. Sen ser jag klockan bredvid målet. Ahhh!! Den står på 35:42. 17 sekunder på mig och där är trots allt en bit kvar. Nu gör jag det, går upp på framfoten och ger allt. Musklerna skriker. Vaderna vill självdö och flåset går nästan upp i gorillaläge. Jag hinner precis ikapp löparen framför och vi passerar under målbågen på 35:58. Under 36 minuter och en 10: plats av runt 1300 löpare. YES!

Hela gänget som sprang! Påhejade av Jeanette och barnen


Jag sätter mig ner i gräset, något slut i benen efter slutspurten. Solen värmer, andningen börjar arta sig och musklerna värker. De värker på ett sådant skönt sätt som bara kommer efter en urladdning som gått rätt. Och här är känslan jag letat efter så länge. Trött men inte slut, nöjd men inte färdig, klarat målet men fortfarande hungrig efter mer. Satsningen har börjat och jag känner glöden. Nästa gång kommer vara ännu bättre!

Som avslutning fick jag se inte mindre än tre pers i sällskapet efter målgång. Fredrik fick äntligen din pärsbärs när han med armarna i skyn passerar mållinjen i sitt första millop på 39:25 – outstanding! Rickard satte pers med 40:15 (50s förbättring) och Anna gled in under 45 monter MED VAGN! Fantastiska prestationer och en härlig löpardag avslutades på altanen med närodlat vin (Tack Victor och gänget på Kullahalvöns vingård för erat fina vin!) och sol.


/ Han som känner glöden