135 kilometer de senaste 7 dagarna, bakis och omotiverad. Kunde jag nå målet jag satt upp inför Hildesborgsloppet 2017 – pallplats och snabbare tid än förra året? Absolut.

När du väljer att rycka måste det vara resolut. Du får inte tveka, du får inte tappa fokus och du måste stänga möjligheten för den andra löparen att ta upp jakten – direkt. När jag och Martin tog den skarpa vänsterkurvan ut på den långa grusstigen som leder oss längs havet växte hornen. Men det var inte Martin jag ville rycka ifrån. Det var ryggen längre fram jag ville ikapp. Legenden John Olsson och tredjeplatsen. Jag ökade stegfrekvensen och Martin förstod – ”Kör hårt!” säger han. Jag ger tummen upp och börjar jakten.
Hildesborgsloppet har blivit en årlig tradition. Ett klassiskt brödrostlopp med en fantastisk 7,3 km bana som har det mesta. Den första kilometern är snabb asfalt men lurar den som inte sprungit loppet tidigare när den plötsligt börjar gå uppför. En dryg kilometer flack backe senare är låren trötta. Banan bjuder sedan vidare på hårdpackat grus, böljande gräsbackar, ängar, skogssnår och stigar. Och väljer du att gå ut hårt kan banan vara skoningslös. Spring smart, snabbt och snyggt!

Två glada grabbar innan starten, fotot taget av Lisa

När starten går och passerar Landskrona golfklubb börjar startfältet och förväntade klungor att kristallisera sig, med en överraskning. Den gamla legendaren och tillika Lars gamla ärkerival John Olsson har dykt upp till start. När vi närmar oss första kilomtern ligger han i ensam ledning ca 20 meter före klungan. Men vi andra håller huvuden kalla. Mikael Stagling ligger i jämn fart snett framåt till vänster om mig. Bakom oss ett pärlband av löpare med en kille från Ystad, Lucas och Martin från klubben och några till. Vi passerar första kilometern på 3:27 och känslan är väldigt lätt. Med 135 kilometer de senaste sju dagarna visste jag inte riktig vad jag skulle förvänta mig av loppet. Att vi kvällen innan haft en aningen för sen kväll som avslutats med tre whiskeypinnar hjälpte inte heller. Men när vi kommer ut mot botten av den långa flacka backen passerar vi två kilometer – tiden exakt 07:00 och 3:30/km i snitt. Jag känner mig stark och går upp framför Micke när banan sakta börjar stigningen uppför. John ligger kvar runt 25-30 meter framför oss och nu ökar inte avståndet fram till honom inte längre. Skulle han hålla ihop det?

Lucas är redan i starten fylld av självförtroende. Fotot av Josef Hamber som igår sprang STHLM Marathon på 2:46(!) – Med negativ split!

När vi når toppen av backen står mamma och morfar och hejar fram oss. Jag ger tummen upp och kroppen känns fortfarande bra. Några löpare har droppat av i backen och jag leder fortsatt klungan framåt. Vi får rätt snabbt upp farten igen när banan börjar gå nerför och tredje kilometern passeras. Kilometern flackt uppför avverkade vi på 3:47. Men även om löparna höll sig bakom mig så visste jag om att detta snart skulle ändras. Där finns två ställen på banan där det brukar läggas in ett ryck, den första var vi på väg mot just nu. En snabb och flack nedförsbacke på hårdpackat grus följer och nu går farten upp rejält. Lucas och Ystad-killen lägger in en stöt och tar upp jakten på John. Jag vill hänga på men vet att runt hörnan väntar banans tuffaste parti. Först en backe i tungt grus i två platåer som följs upp av löpning över en gräsäng. Som avslutning en riktigt brant ”kossebacke”. Inte längre än runt 30 meter men brant som satan. Med Martin Holm och Mikael Stagling tätt i rygg började jag fundera – is this it? Är det nu jag tappar och låren stänger ner?
Lucas och Ystadkillen har vid kilometer 4 hunnit ikapp John runt 40 meter längre fram. Det ser ut som att han försöker haka på. Martin Holm går upp framför mig när vi når toppen av grusbacken och till min förvåning har Stagling släppt några meter. Och här kommer det där vägskälet som så ofta kommer under lopp. Tankarna kommer. Är det inte ganska jobbigt idag? Det är väl OK att inte jaga ikapp utan bara köra mitt eget race liksom? Men när Martin flyter ifrån tre meter bestämmer jag mig. Inte idag. Inga ursäkter, kroppen känns som att den ska kunna klara en växling. Jag trycker ifrån och springer upp jämsides när vi nu flyger fram nerför grusstigen och mot gräsängen. Jag signalerar till Martin att han kan gå in framför mig vilket han gör. Över ängen och uppför den branta backen. Låren börjar gråta när vi når toppen. Men jag har bestämt mig, jag sätter fart direkt efter Martin när vi når toppen. Här väntar nämligen närmre en kilometer flack nedförslöpning. Jag låtsas inte om känslan av mjölksyra som håller på att byggas i låren. Idag släpper jag inte Martins rygg.

På jakt efter pallplats… ca 600 meter kvar Foto; Josef Hamber

Trött men med tryck i benen

När vi med fri fart rullat nerför sista backen ser vi John titta snett bakåt mot oss. Han har släppt Lucas och Ystadkillen. Och en sak är säker. Om han tittar bakåt, då är han orolig. Där bestämde jag mig, tredjeplatsen ska bli min. Jag ligger precis bakom Martin när vi kommer mot skylten som visar ”6 km”. Och jag vet att det är här mitt ryck måste komma om jag ska ha en chans att springa in 50 meter på John. Jag ökar resolut farten och gör en mindre sprint förbi Martin som inte tar upp jakten. Första hindret avklarat. Känslan är att farten kommit ner till runt 3:25-3:30/km igen. Jag börjar bli trött i låren nu men flåset är bra och jag får syre till musklerna. Jag tittar på klockan. 23:28. Runt 3:30 kvar av loppet. Meter för meter närmar jag mig John. Hans löpstil har förändrats och den skvallrar om att han är trött. Han slänger med vänster arm och axel i pendlingen. Jag tittar på klockan igen. Nu har vi runt 700 meter kvar. Josef står och skriker och tar bilder och när vi rundar hörnet in i skogen är det ingen återvändo. Jag trycker hårt för varje steg och mjölksyran börjar sakta byggas upp. Nu är John 15 meter framför mig och jag hör hans andning. Den är riktigt ansträngd, han är slut. Med 400 meter kvar är jag i rygg. Jag kör igång min sprint, med sådan fart att jag ville stänga möjligheten till en duell direkt. Han svarar inte. Han släpper direkt. 300 meter kvar, 10 meter före honom. 200 meter kvar, 25 meter före honom. 100 meter kvar, 40 meter före honom. När jag vänder runt på upploppet är jag riktigt trött men då skiner själen upp. Lisa och Leo står och hejar och Lisa pekar 10 meter framåt. Där står han, coachen. Elliot lyser upp hela upploppet och står berred. Handen rakt ut i banan och inväntar mig. Jag svänger av stigen, ger coachen en high-five och passerar mållinjen som trea, 17 sekunder snabbare än förra året med en grym känsla. Score!

På väg mot mål! Fotot av Lisa

High-five med coachen

Målgång! Pepp och bild Andreas Palmertz

Elliot får se min medalj

Sen frågar han vad jag sprang på för tid 😉

Början på min ”minisatsning” har gått bra. Jag har fått upp mängden och kroppen har svarat fint. Detta ska jag skriva lite mer om i ett blogginlägg i veckan. Om syftet, tänket, målen och upplägget. De första 12 dagarna har inneburit 200 kilometer löpning uppdelat på 15 pass och en vilodag. Tufft att få in i schemat på ett bra sätt men kroppen trivs väldigt bra med mängderna. Jag har också börjat byta ut en hel del asfaltspass mot terräng och grus vilket känns väldigt, väldigt bra! Men mer om detta senare. Nästa helg är det Malmöloppet 10 km och dagens pass har gett mig självförtroende. Loppet i sig är inget fokusmål utan ett lopp i ledet mot att få trycka till ordentligt i träningen mot mitt lovs form. Om allt klaffar hoppas jag kunna vara i den i slutet av juli / början på augusti.  Nu ska jag sätta mig med min fru och se en söndagsfilm med min vinst från dagens pallplats. En påse M&Ms. Nästa år kanske vi kan rosta bröd istället…

/ Han som spurtar