Hur långt är 3.000m egentligen? Hur mycket hinner man tänka på och hur ont gör det? Så jobbigt kan det inte vara. Det är ju över snabbt. Eller?

Fredrik står utplacerad vid 1.500 meters markeringen och skriker precis när jag springer över linjen ”4:53 halvvägs, kom igen!”. Snabb huvudräkning – 9:46 i mål.” Right on track. Målet på dagens 3.000 meter var 9:45 och pers med sex sekunder. Med ett maraton, ett halvmaraton och två millopp de senaste sex veckorna var det med andra ord ett högt satt mål i ett varmt och blåsigt Lund. Men klart att det skulle gå.

Första gången jag sprang 3.000 meter var inomhus på våren 2013. Jag hade hade den vintern upptäckt att banlöpning var min grej. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra och inga förväntningar på tid. Jag hittade en bra klunga med Martin Holm och Lucas och bara flöt med. I mål hade jag 9:51 och var mindblown. Vilken feeling! Men efter detta blev det inte mycket mer 3.000 meterslopp. Maratonsatsningen gjorde att jag valde bort inomhustävlingarna men suget fanns alltid kvar. Så när vi klev ur bilen och tog stegen in på centrala IP i Lund kändes det som att äntligen komma hem. Dags att flyga.

Jag och Fredrik tillsammans med Lars ute på en morgonrunda tre dagar senare med 5 x 1000 m. Bara en tidsfråga innan Fredrik är förbi mig!

Fredrik var först ut i heatet innan mig och hade aldrig förr sprungit 3.000 meter. Fredrik har haft en helt makalös utveckling i sin löpning från dess att vi lärde känna varandra. Från att aldrig ha sprungit ett motionslopp så tyckte han att det vore lämpligt att debutera med maraton 2015. Sagt och gjort och han tyckte sig vara förbered. Han fick kramp runt halvvägs in i loppet men krigade sig in precis under fyra timmar. En fantastisk bedrift i sig. Jag är otroligt glad att jag lärt känna Fredrik, på många plan. Den 13 juli förra året får jag ett meddelande på messenger.
”Tja! Fredrik här längre ner på gatan. Såg din innan med vagnen. Vi skall inte ta varsin vagn och springa en runda i helgen så kanske jag kan få lite tips 😉 ha en trevlig kväll!”. Jag tog upp Fredriks erbjudande på en kvällsrunda. Nio månader senare springer han Hamburg Marathon på 3:10. Helt jäkla otroligt. Så efter att jag lurat med honom på 3000 meter i Lund var det dags att sätta mål. Vi pratade mycket om hur det känns att springa 3000 m, kikade på hans tider på intervaller etc. och bestämde oss att han skulle satsa på 3:30 / km och en sluttid på 10:29 som guldmål. Är det något jag älskar mer än att springa själv så är det utan tvekan att få se andra löpare utvecklas. Och att få vara med om Fredriks debut på 3.000 meter var grymt. Nervositeten innan skvallrar om vilka ticks man har, hur man beter sig i en tävlingssituation och 2/3 in i loppet hur man ser ut när man är riktigt jäkla trött. Fredrik sprang i mål på helt outstanding 10:35 i sin debut med kilometertiderna 3:30, 3:35, 3:30. Är grymt stolt över honom och vilken fighter! Sista 600 meterna skrek jag åt honom att lita på mig och öka farten. Han gjorde det och sprang med mjölksyraben och gorilla-pip-flås in på upploppet på en makalös debuttid. The sky is the limit! Och hur gick det 20 minuter senare för mig? Det gick bra. Det gick riktigt. Jäkla. Bra.

Tveksamma IS-götaherrar före starten

När startskottet gick följde jag min plan. Jag lät klungan glida iväg medan jag och Anton snabbt hittade varandra i det trånga 19-manna startfältet. 19 löpare kanske inte låter som jättemånga. Men på en bana där alla ska springa snabbt och ingen vill ligga i ytterfil så är det trångt som tusan. 16-årige Anton Lindberg hade några veckor tidigare out of the blue för mig kommit in i IS Göta och kört över oss ”gubbar” med sitt charmiga och personligt ödmjuka sätt men helt respektlösa löpning. En supertalang som hade lärt sig den hårda vägen att tävling är inte detsamma som träning. Vi hade samåkt i bilen dit och gemensamt bestämt att hålla jämt tempo. Anton la sig precis före mig och vi lade oss tillsammans längst bak i det stora startfältet. Vi blev inte stressade av starten, höll oss till planen och passerar första 200 meterna på 39 sekunder. Helt enligt plan. Efter 600 meter går jag upp framför Anton och säger till honom att jag kan dra. Vi passerar en löpare här som haft lite mycket hybris i starten. Att springa fort handlar mycket om att lära känna sig kropp. Min stora fördel i löpningen är att jag har märkt att jag har en inbyggd farthållare. Om någon ber mig att springa en kilometer på 4:00 eller 3:30 så kan jag garantera att utan klocka kommer jag att springa den på 3:58 – 4:02 och 3:29 – 3:31. Idag var inget undantag. Första 1.000 meterna passerar jag och Anton på 3:15,3. Nu hade vi hittat flytet.

1500 meter in i loppet. Anton och jag – stabilt ”Pain train”

Vi sprang strategiskt. Jag trivs i förarsätet med farthållning och vi hade bestämt oss för att hålla jämna kilometer. 3:15, 3:15, 3:15. Dagen innan hade jag och Fredrik varit nere på Heden och lite lätt känt på tävlingsfart på 3 x 500 meter. Det hade känts bra. Men tungt… Men på just denna torsdag i Lund stod stjärnorna rätt. 10 sekunder motvind på långrakan kändes lätt. Den blåste rakt i ansiktet men steget var starkt, stabilt, fokuserat.  Med korta rappa steg tog jag mig an vinden rakt framifrån och när vi kom ur kurvan pumpade jag sakta upp farten igen. Fredrik skrek tiden vid 1.500 meter och vi höll tidsschemat. Vi sprang om ytterligare två löpare och mantrat började rulla i bakhuvudet. ”Idag är jag stark”. Helt plötsligt kommer jag ner på målrakan och ser skylten vid målet. Den visar en stor ”3:a”. Tre varv kvar, 1.200 meter. Och jag var inte trött än. Jag hörde Anton bakom mig, hans andning lät tyngre. Jag slängde ur mig att han skulle bita sig fast, inte släppa ryggen. Vi passerar markeringen för 2.000 meter. 3:15 även på andra kilometern när vi går in i kurvan mot målrakan och 800 meter kvar. Jag känner att Anton släpper någon meter när vi går om ytterligare en löpare. Kom igen nu Anton…

Med två varv kvar kände jag det i hela kroppen. Jag kommer fixa det. Mjölksyran hade inte kommit. Gorillaflåset låg fortfarande nedtryckt inom mig. Jag var stark som en oxe och jag hade sakta börjat öka farten. Jag är inte byggd som en 3.000 meterslöpare. Jag är runt 5-10 kilo tyngre än de flesta och anammar en boxarstil i armpendlingen när jag blir trött. Jag är bredaxlad och har stora lår. Men på bana är det inte många som hänger med mig på sista rycket. När jag kommer ner på målrakan för näst sista gången hör jag ljudet. Det är detta ljudet som jag lever för och längtar efter så fort jag tar steget in på tartanen. Klockan som ringer när du har ett varv kvar. 400 meter av ren och skär smärta. Jag välkomnade det.

400 meter kvar

Fredrik kommer fram till mig. ”Fan vad grym du är, 9:40?” Jag tittar på min klocka och har lite svårt att fokusera. Klockan visar 9:39,7. Jag nickar och får ur mig ett ”Ja”. Pers med 12 sekunder. Jag fick se mitt officiella protokoll. Tiderna för varje varv och hopräknat 9:39,99! När jag hade 100 meter kvar tittade jag på klockan och insåg att jag skulle klara det. Oavsett hur trött jag än var så var det 100 meter av ren och skär lycka. Att vid 31 års ålder få springa 3.000 meter mot 16-åringar och 55-åringar. På samma villkor. Och få världens kick när man på egna förutsättningar känner att man ”krossar” sin egna förmåga. Hur häftigt är inte det? Anton satte in sin ”kick” på sista varvet och kom in 2-3 sekunder efter mig och klarade också målet. Vi låg bägge utslagna efter mål med en grym känsla i kroppen. Min instinkt säger mig att jag och Anton kommer att ses på många träningar och tävlingar framöver. Förmodligen var detta den sista gången jag var före honom. Men det gör mig inget. Jag är glad så länge jag får springa och höra klockan ringa för sista varvet. Då är jag i full harmoni.

Man har alltid tid att kolla tid…

Viktigast – pärsbärs på kvällen!

Efter loppet i torsdags har jag påbörjat min ”mini-satsning” och ökat upp min dos av löpning. Jag har en bra utgångspunkt och nu är det fullt fokus på 3.000 – 10.000 meter. Äntligen ska jag få testa farten och se hur långt jag kan gå. Mina drömmål just nu är under 9:30 på 3.000, under 17:00 på 5.000 och under 35 (igen) på 10.000 eller 10 km landsväg. Kroppen är helt med mig just nu och på söndag blir det Hildesborgsloppet, mitt favoritlopp bland brödrostsloppen. Med ett grymt 3-2-1 kilometers pass i ryggen från igår är jag tokladdad. Wish me luck!

/ Han som älskar fart