Tänk om man haft en kall öl nu.” Jag tittar på Fredrik och ler. ”Ja du. Tänk om någon hade tagit med en kylväska med öl och haft i bakluckan. Tänk du, detta hade varit fint eller hur?”. Fredrik ler. Jag drar fram kylväska i bakluckan och öppnar. Fredrik tar upp en och öppnar. ”Nu glömmer vi det här och drar hem och grillar. Skål!”

Hybris. Det är väl det ordet som ligger närmst till hands när jag tittar tillbaka på Lundaloppet. En vecka efter 37:23 på Springtime med Elliot i vagnen, tre veckor efter Hamburg Marathon. Jag har länge haft problem med fokus. ”Kalle Anka-löpare” tror jag Lars brukar kalla det för. Med Göteborgsvarvet om en vecka hade väl det smarta varit att skippa tävlingen igår. Tre tävlingar på tre helger. Tufft men inte omöjligt tänker jag. För veckan har ju trots allt varit riktigt bra…

Olympia Park, tisdag 9/5 18:57

Det hårdpackade gruset knastrar under fötterna när vi i samlad trio springer precis på gränsen till begynnande mjölksyrafart. Det går (för) snabbt även denna intervallen. Jag går upp framför Neil på sjunde intervallen och vi är en väloljad maskin vid detta laget. Rappa steg runt trädet och uppför den lilla gruskullen och jag håller fötterna tätt inpå innerkanten på spåret. Jag slår ett öga på klockan för en mellantid på den sjunde 800 m intervallen. The Pain train håller tiden. Vaderna och baksidorna börjar sakta men säkert strama mer och mer och jag funderar över om det var aningen överambitiöst att dels tre dagar efter Springtime och dels i mina superlätta Hanzo S bege mig ut på 10 x 800 meter med Göta. Jag kommer runt hörnan och på rakan för de sista 100 meterna på slingan och intervallen. Jag kommer upp i steget, slänger iväg en nonchalant spottloska till vänster och hör tungt flås bakom mig. Men från min andning hörs inget mer än kontroll och fokus. Och jag bestämde mig där och då. Klart det ska gå undan på Lundaloppet på lördag. Trodde jag.

Uppladdning

Lund, lördag 13/5 13:27

Benen känns pigga när jag går framför startfållan och blickar in i den efter bekanta ansikten. Henrik Orre ser som vanligt laddad och positiv ut. Smeknamnet ”Den leende löparen” är det ingen som behöver fråga varifrån han fått. Vart han än går sprider han positiv energi och inspiration. Inte minst efter svenskt rekord på 10 km med löpvagn för någon vecka sedan. Han hade dessutom varit schysst nog att skicka lite tips till mig inför loppet, som han tidigare vunnit. En sann ambassadör för löpning!

Starten av Lundaloppet 2017. Foto: Mikael Grip

Jag börjar sakta tagga igång. Alla har en ritual innan starten och jag följer min som jag gjort så många gånger förut. Vrider kroppen från sida till sida, axlar upp och ner. Hälkick var tredje steg och föreställer mig starten. Pang! Lätta steg, bromsa farten och känna att 3:30/km är där jag hör hemma. Som alla passen på träningsvärk jag flutit fram, slitit på sista intervallen och lutat huvudet mot kaklet i duschen efter. Den känslan. Micke Grip lyfter kameran, siktar och skjuter. Jag ler och ger V-tecknet. Jag lyssnar på tugget i starten och killen som varit framme och pratat med mig om bloggen tidigare siktar på runt 35-36. Två herrar till höger om mig säger samma sak. Min utgångspunkt var att köra stabilt i 3:30-3:35/km så länge det går men framförallt att hitta ett flyt i löpningen. Att det ska kännas lätt och att slitet skulle komma runt 6-7 kilometer. Orre taggar igång startfållan, speakern ropar ut 20 sekunder till start. Handen på klockan. 3-2-1. Nu kör vi!
Jag hittar snabbt ett bra flyt med klungan på runt 7 personer. Orre flyter lätt iväg tillsammans med några andra. Publiken applåderar och underlaget skiftar från kullersten till asfalt till hårdpackat grus. Vi passerar kilometer 1 på 3:26, helt enligt plan. Känslan är grym, precis den jag letat efter. Banan slingrar sig och några skarpa kurvor leder in oss på en kullerstensgata där fokus snabbt läggs på att inte trampa snett. Klungan håller ihop men energin sinar lite här. Man vågar inte hålla direkt rygg i rädsla om att trampa snett på någon av de ojämna stenarna. Vi tar en tät sväng ut på asfalten igen och nu känner man vinden i ansiktet. Andra kilometern klickar in på 3:34, helt ok med tanke på knixarna. Men nu börjar låren kännas lite stumma. Jag slår bort de tankarna och kör på. Även tredje kilometern är tuff i underlaget med kullersten och fötterna börjar bli lite trötta. Jag missar kilometer 3 markeringen och när vi får vinden i ryggen mot kilometer 4 känns det rätt hyggligt. Låren är trötta men farten känns stabil. Jag passerar kilometer 4 på 13:56, fyra sekunder under 3:30/km. Shit vad gött! Jag ligger bra till i tid! Trodde jag iaf.

”Min” klunga! Foto: Mikael Grip

När vi närmar oss kilometer fem har det börjats kännas rätt tungt. Känslan var att farten avtagit mot 3:40/km. Sen kommer en smärre schock när vi passerar halvvägs. Skyltarna verkar inte ha stått helt rätt vid 4 och 5 och femte kilometern registreras på 4:12. Det vet jag om att det inte stämmer men skitsamma tänker jag. Det innebär också att jag inte håller så hög fart som jag trott under kilometer 3 och 4. Första halvan visar 18:04 och moralen droppar i botten. Det innebär att jag behöver springa snabbare på andra halvan än första för att klara under 36. Vid kilometer sju vet jag att det väntar en tuff backe upp och tankarna börjar glida iväg nu. Kanske skulle jag sett till att hjälpa Fredrik in under 40 istället? Kilometer 6 springer jag slentrianmässigt på 3:48 och när jag når backen uppför bestämmer jag mig för att slå av på farten och ”hämta upp” Fredrik vid kilometer 8 och se till att peppa in honom under 40 minuter, vilket skulle bli hans första sub 40 lopp. Killen jag träffade i starten är också under isen. Jag springer med honom och peppar en bit, försöker hjälpa honom att få upp farten. Klubbkompisen Martin Holm hinner ikapp och även han har haft en tuff dag. Vi snackar lite och sänker farten. Vid torget skickar jag iväg honom och jag hittar ett bra ställe att vänta in Fredrik. Jag stannar till i kurvan och hejar på löparna som kommer samtidigt som jag räknar på tiden. 90 sekunder kvar tills han kommer, nu gäller det!

Fredrik och jag inför loppet, taggade!

Motalagatan 1 Helsingborg, fredag 12/5 20:32

Jag har fällstolen under en armen och en påsen med texten ”Vi stödjer svensk orientering”. I påsen har jag stoppat ner en flaska whisky. I andra handen har jag ett litet glas fyllt med en genomskinlig vätska och en isbit i. Jag tittar ut på gatan. Fredrik sitter redan i korsningen 60 meter längre ner på sin stol och väntar. Jag traskar ner, fäller ut min stol och vi byter glas. En fredagsritual som vi började två veckor tidigare. Vi ses halvvägs med varsin stol och varsin dricka. Drickan byter vi med varandra, skålar och sen tar vi 20 minuter och pratar om veckan som varit, livet och löpning.  Vi glider in på loppet och bestämmer oss. Imorgon ska det gå undan. Ja jäklar vad det ska gå undan.

Lund city, lördag 13/5 14:05
När jag tills joggat tillbaka 500 meter längs banan och såg 45-min farthållarna komma förbi började jag ana att något hänt Fredrik. Jag sprang in sista 1500 meterna i mål men en liten spurt på sista inspirerande sträckan på bana. Under målbågen på 45 minuter och tar emot medaljen och tackar funktionärerna för ett fint lopp. Efter några minuters letande kommer Fredrik gående. Han hade trampat snett efter 6 kilometer och brutit. Surt som attans men vad ska man göra?

Vi går sakta tillbaka till bilen och halft gnäller och halft säger ”skitsamma” över utgången av loppet. Vi ska ses med familjerna för att grilla och titta på melodifestivalen på kvällen och har annat att se fram emot när vi med tunga steg går mot bilen. Vi kommer fram och tittar på mobiltelefonerna. Många meddelande hos bägge. ”Vad har hänt?? Är du OK??”. Båda suckar och skrattar. Fredrik säger ”Tänk om man haft en kall öl nu.” Jag tittar på Fredrik och ler. ”Ja du. Tänk om någon hade tagit med en kylväska med öl och haft i bakluckan. Tänk du, det hade varit fint eller hur?”. Fredrik ler. Jag drar fram kylväska i bakluckan och öppnar. Fredrik tar upp en öl. ”Nu glömmer vi det här och drar hem och grillar. Skål! (Obs – jag körde och drack inget. Inte förrän jag kom hem och la mig på gräsmattan!)”


I bilen på vägen hem pratar vi som vanligt om löpning, livet och allt däremellan. Jag berättar om alla misslyckade lopp jag sprungit över åren. Klövernmilen i Båstad där jag kraschade, DM i Ystad där jag sprang rakt in i kaklet och fick gå efter sju kilometer med flera. Man påminner sig själv om vad man är, en motionär. Hur mycket man än älskar tävlingsmomentet så kan man inte ställa skyhöga krav på sig själv vecka ut och vecka in. För egen del gjorde jag en riktigt bra tävling veckan innan och har byggt en bra grundform. Sen stämde det inte på just Lundaloppet men det spelar ingen roll. Jag fick snacka med en massa människor där som kom fram och pratade om bloggen, Helsingborg Marathon och annat. Det är för mig väldigt inspirerande och motiverar mig till att både springa och skriva mer. Tack Lund and good night!

Kvällshäng med familjerna ut på gatan

Motalagatan 1 Helsingborg, söndag 14/5 12:27
I skrivande stund sitter jag i nära sommarvärme i trädgården och tittar på barnen som hoppar i studsmattan. Benen känns bra med ett pass igår som jag summerar som 17 kilometer löpning med en snabb femma i mitten. På torsdag åker jag upp till Varvetexpon för jobb med New Balance i deras monter på mässan under torsdagen och fredagen. Kom gärna förbi och säg hej! Jag jobbar på torsdag mellan 10 – 21 och på fredag mellan 10 – 18. Ska man springa varvet är det fri entré på mässan och annars kostar det 80 kronor i förköp via webben eller 100 kr på plats. Sen på lördag springer jag själva loppet. Utgångsfart blir det vanliga 3:48/km och siktet på under 1:20 men jag vet att det kan bli tufft med tanke på hur närmre tjugo timmars stående monterarbete påverkar benen. Oavsett sluttid ska det bli riktigt roligt att få springa världens största halvmara!

/ Simon

PS. Missa inte att jag även håller i två föredrag på expon á 30 minuter. En på torsdag 16:40 och en på fredag 13:15. Jag kommer prata om löpning, livet och balansen för att få ihop allt med de förutsättningar man har. Hoppas att vi ses!